Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folksagor — världens äldsta litteratur - Sagor från när och fjärran - Prästen och klockaren - Visirens kloka dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.............................................................. FOLKSAGOR 108 I
SAGOR FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN
Att gissa gåtor är en urgammal förlustelse, och i folksagorna är det ett ofta återkommande moment.
Folksagans hjältar är inte bara tappra utan också kloka och förslagna. En finurligt uttänkt gåta och ett snabbt
och klyftigt svar har uppskattats både av antikens greker och av våra egna gamla vikingar, både av norska bönder
och av österlänningar samlade kring sagoberättaren.
Prästen och klockaren
Det var en gång en präst, som var en sådan kaxe att
han skrek på långt håll, när han såg någon komma
körande emot sig på allfarvägen: »Ur vägen, ur vägen,
här kommer själva prästen!»
En gång när han for så där och väsnades, mötte han
kungen. »Ur vägen, ur vägen!» skrek han på långt
avstånd. Men kungen körde som han körde, och han reste
fram, han, så att den gången fick prästen låta sin häst
vika åt sidan; och då kungen kom jämsides med
honom, sa han: »I morgon skall du komma till
kungsgården, och kan du inte svara på tre spörsmål som jag
då skall ge dig, så mister du både kappa och krage för
ditt högmods skull.»
Det var annat det än prästen var van vid. Hojta och
skråla och väsnas värre än värst, det kunde han; men
frågor och svar var inte hans starka sida. Så for han
till klockaren, som hade namn om sig att vara
duktigare i kappan än prästen var. Till honom sa han att
han inte hade lust att fara, »för en tok kan fråga mer
än tio visa kan svara på», sa han, och så fick han
klockaren att resa i stället.
Ja, klockaren for och kom till kungsgården med
prästens kappa och krage på. Där tog kungen emot
honom ute i förstugan med både krona och spira och
var så fin att det lyste och blänkte om honom.
»Jaså, det är du», sa kungen.
Ja, han var det, så mycket var säkert.
»Säg mig nu först», sa kungen, »hur långt är det
från öster till väster?»
»Det är en dagsresa det», sa klockaren.
»Hur så?» sa kungen.
»Jo, solen går upp i öster och ner i väster, och det
gör hon galant på en dag», sa klockaren.
»Jaja», sa kungen. »Men säg mig nu», sa han, »vad
menar du att jag är värd, sådan du ser mig här?»
»Ä, Kristus vart taxerad till trettio silverpengar, så
jag törs väl inte sätta dig till högre än - tjugonio», sa
klockaren.
»Nå nå!» sa kungen. »Eftersom du är så klok och
förståndig, så säg mig vad det är jag tänker nu?»
»Å, du tänker väl att det är prästen som står
framför dig, men skam ta mig tänker du inte fel, för det är
klockaren», sa han.
»Nå, res då hem med dig, och var du präst och låt
honom bli klockare», sa kungen, och så blev det.
Ur Asbjörnsen och Moe, Norska folksagor.
VlSIRENS KLOKA DOTTER
Det var en gång en kung, som föreläde sin visir på
höger hand tre spörsmål, i det han sade honom, att om
han inte kunde besvara dem skulle han bli
halshuggen. Bedrövad gick visiren hem till sin dotter, ty han
kunde inte svara på spörsmålen och kungen hade bara
givit honom en natts betänketid. »Käre fader», sade
dottern, »du ser ut som om du var ledsen över
någonting.» — »Ja», svarade han, »kungen har givit mig
tre spörsmål att besvara, och om jag inte gör det inom
tolv timmar, låter han hugga huvudet av mig.»
-»Det var märkvärdigt», sade dottern, »du är visir på
höger hand, och du skulle inte kunna finna lösningen!
Men säg mig hur spörsmålen lyder, så skall jag ge
dig svaren.» - »Det kungen frågade om var detta:
Vilken sten är den kostbaraste?
Vilken stämma är den kostbaraste.
Vad är det som skänker liv näst Gud?»
»Det skall jag förklara för dig», sade dottern. »Det
första är kvarnstenen, det andra är muezzins stämma
då han kallar till bön, och det tredje är vattnet.» Med
den förklaringen gick visiren nästa morgon till kungen
och gav honom svaret på de tre spörsmålen. Då gav
kungen honom tre nya gåtor att lösa, som dottern på
samma sätt besvarade åt honom.
Därpå gav han visiren ett lamm och sade: »På detta
lamm vill jag att det skall förtjänas ett par piaster,
därnäst vill jag ha en stek av lammet, och ändå skall
du komma tillbaka med det levande.» Visiren tog
lammet och gick till sin dotter, och då hon hade hört vad
det rörde sig om, sade hon: »Det är mycket enkelt.»
Därmed klippte hon först ullen av lammet, så lät hon
hämta en slaktare och sade till honom att han skulle
skära svansen av det och så lät hon en kock steka det
avskurna stycket på spett. Ullen sålde hon för trettio
piaster, som hon gav fadem tillsammans med lammet.
Visiren gick till kungen och sade: »Herre konung,
här är trettio piaster som vi har fått för ullen, här
är en stek av lammet, och här är lammet levande, så
som du önskade.» - »Bravo, visir!» sade kungen.
»Men säg mig nu vem som har lärt dig detta.» — »Det
har min dotter.» - »Då vill jag ha henne till hustru»,
sade kungen. Det var visiren med på, man sände bud
efter dottern och kungen tog henne till äkta. Och
därmed farväl!
Arabisk saga.
69—405843 II
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
