Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor och folkmusik — vår äldsta sång- och musikskatt - Svenska folkvisesamlingar - Hur folkvisan uppstått och nått våra bygder - Riddarvisan - Folkvisornas karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
________________________________________________________________________ FOLKVISOR IO9I
VÅR ÄLDSTA SÅNG- OCH MUSIKSKATT
Ett medeltidsarv som bevarat sin friskhet och skönhet genom tiderna
Folkvisor och folkmusik. I många
svenska kyrkor smyckades under medeltiden väggar och
valv med enkla, naiva målningar, som avspeglade de
då levande människornas trosliv. En annan tid kom,
då man föraktade dessa målningar och kalkade över
dem. Men i våra dagar söker man nu med växlande
framgång pietetsfullt återställa dem i deras
ursprungliga skick.
Svenska folkvisesamlingar
Liknande öden har på litteraturens område
folkvisorna upplevt, ehuru vi där i ännu högre grad är
hänvisade till att blott ana den ursprungliga skönheten.
Ty folkvisans värld är otvivelaktigt medeltidens, men
tyvärr äger man ingen folkvisa bevarad i medeltida
uppteckning. Våra tidigaste källor är de andliga
visböckerna från 1500- och 1600-talen, och de återger
visorna så som de då sjöngs, vilket säkert redan var i ett
ganska förändrat skick. De flesta visorna har
emellertid upptecknats långt senare. På 1600-talet utförde
visserligen en del forskare ett träget samlingsarbete ute i
bygderna, men det följande seklet saknade förståelse
för folkpoesin, och först i början av 1800-talet fick
man upp ögonen för folkvisans rent litterära värde,
sedan den tyske humanisten Herder gett impulsen
härtill. I vårt land utgav den energiske men okritiske
A. A. Afzelius sin samling Svenska folkvisor
(1814-16) med ett berömt företal av Geijer. Tjugo år senare
kom A. J. Arwidssons mera vetenskapligt sovrade
Svenska fornsånger, som byggde på Leonard Fredrik Rääfs
rika samlingar. Och på sistone har man utgett
1500-och 1600-talens visböcker. Men ju mer
folkviseforsk-ningen framskridit, desto besvärligare problem har
man fått att brottas med, och vad man vet om denna
vår äldsta visskatt är i mycket blott teorier och
gissningar.
Hur folkvisan uppstått och nått våra bygder
Varje land har sina egna folkvisor, men vi
inskränker oss här till att tala om den nordiska och särskilt
den svenska folkvisan, i den mån man nu kan urskilja
en svensk folkvisa i en diktning som i så hög grad är
gemensam för hela Norden. Det finns flera teorier om
folkvisediktningens uppkomst. Troligen har folkvisan
sitt ursprung i den franska 1100-talsdans som kallas
»carole». Denna tillgick så, att man tog i ring och
långsamt »gick i dansen», medan en försångare sjöng en
berättande visa, varvid de dansande föll in i
om-kvädet. På detta sätt har man ända in till våra dagar
dansat på Färöarna. Att folkvisan är förknippad med
dans framgår ofta av just omkvädet. »Här dansa
jungfrur» heter det i en visa. Men sannolikt sjöng
svenner-na även under ritt och rodd och likaså jungfrurna, när
de sydde och spann. Från Frankrike - troligen över
England - har denna dansvisa mot mitten av
1200-talet nått de nordiska länderna och slagit ut i sin
rikaste blomning i Danmark, som äger ej mindre än
500 visor, av vilka många är sällsynt vackra
riddar-visor och naturmytiska visor. I Sverige fick visan gärna
en religiös prägel. I Norge frodades på 1300-talet den
burleska kämpavisan, vilken sannolikt hade
inspirerats av den svenska riddarvisan men hämtade motiv
från de gamla nordiska sagorna och berättade om
hjältars fantastiska bravader i kamp mot jättar och
troll. Denna västnordiska visa skiljer sig avsevärt
från den östnordiska, dvs. den danska och svenska.
Den fick längre fram hängivna beundrare bland
svenska bönder. Fattigast på folkvisor i Norden är Island
med knappa hundra.
Riddarvisan
Det var under 1200-talet, på Birger Jarls och
Magnus Ladulås’ tid, som det praktfulla riddarväsendet
nådde våra kuster, och den form av folkvisa som då
upplevde sina glansdagar var riddarvisan. Denna hör
hemma bland adelskretsarna, och det är särskilt de
unga svennernas liv den avspeglar: deras blyga
kärlek till någon »skön jungfru» i borgen och framför allt
deras orubbliga trohet gentemot riddarna, deras
herrar. Naturligtvis gjorde dessa visor ursprungligen icke
skäl för namnet folkvisor, ty de har ju ej - såsom man
under romantikens dagar trodde - fötts på folkets
läppar. Det är tämligen uppenbart, att svennerna
själva är visornas diktare. Med större rätt kan de
därför kallas ballader, varmed menas berättande
dans-visor. Men småningom har de nått ut bland folket.
När adeln redan på 1300-talet förlorade intresset för
dem, övergav de riddarsalarna och fann en fristad i
bondgårdarna på samma sätt som — skriver Schück
-renässansens färgrika dräkter togs upp av allmogen,
sedan de förnäma tröttnat på att bära dem. Därför är
namnet folkvisor på det hela taget berättigat.
Folkvisornas karaktär
Man har med rätta liknat folkvisorna vid medeltida
målningar, där de litet stela figurerna avtecknar sig
mot en förgylld bakgrund. Den miljöteckning som vi
påträffar i visorna är nämligen ytterst knapphändig.
Var händelserna utspelas antydes endast med en kort
rad. Svennen »tjänte i konungens gård», heter det,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
69A* 40 58 43 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
