Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor och folkmusik — vår äldsta sång- och musikskatt - Legend- och skämtvisor - Folkvisornas musik - Folkliga instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1094 FOLKVISOR _____________________________________
Den femte han var apelgrå,
den rider själva Staffan på.
Innan hanen galit har,
Staffan uti stallet var.
Innan solen månd’ uppgå,
betsel och gullsadel på.
Staffan rider till källan
- vi tackom nu så gärna
-han öser upp vatten med skällan
allt för den ljusa stjärnan.
Ingen dager synes än,
stjärnorna på himmelen de blänka.
Slutligen har vi förutom de förut omnämnda
kämpa-visorna - som bönderna uppskattade — skämtvisorna,
som dels sjöngs bland stadens hantverkare för att
driva med andra hantverkare, dels utsatte bönderna för
en ganska elak satir. Och allra sist må nämnas de s. k.
bakvända visorna vilkas tokroliga karaktär framgår
av blotta omkvädet i en av dem: »Vi galom, mens
hönsen utrida.»
Folkvisornas musik
De melodier på vilka folkvisorna sjöngs undergick
en förvandling liknande textens. Folkvisan anses ju
härstamma från uoo-talets franska höviska danser,
och den övertog också dansvisans melodi. Men då
dans-elementet alltmer trängdes i bakgrunden för texten och
sången, ändrade också melodin karaktär. Det franska
inflytandet, som under noo- och 1200-talen var
mycket starkt, fick under de följande seklerna ge vika för
en utveckling efter gammalsvensk tradition med
inslag från den tyska medeltidsvisan. Denna
gammalsvenska tradition går tillbaka ända till den äldre
stenåldern. Tobias Norlind har i sitt arbete Svensk
folkmusik och folkdans (1930) påpekat, att folkmusikens
äldsta rötter kan följas tillbaka till de primitiva
folkens lockrop, som i en enkel melodi tjänar det
praktiska behovet: att kalla på husdjuren eller kamraterna.
Arbetssånger är på samma sätt tillkomna för att med
sin rytm underlätta arbetet. Vaggvisor och »ramsor»
hör också till denna primitiva musik. Varje folk har
nu sina bestämda melodiformler, som ständigt
återkommer och särpräglar folkets musik, och det är dessa
grundtyper av svensk musik som så dominerar i
folkvisorna från medeltidens senare del. Emellertid
inmängdes och upptogs även främmande element. Från
1300-talet blev kyrkans makt allt större, och helt
naturligt satte den spår efter sig även i folkmusiken.
Den gregorianska sången, katolska kyrkans liturgiska
sång, med sina utsirade melodislingor, återkommande
tongångar och egendomliga tonarter fick stort
inflytande.
Efter reformationen bröts den medeltida
traditio
nen. De gamla visorna efterträddes inte av nya efter
samma mönster, och detta berodde till stor del på att
de högre klasserna ej längre intresserade sig för dem.
Nu började också den lutherska psalmen få större
inflytande på folkets sånger, och det finns exempel på
att gamla medeltida visor sjöngs på psalmmelodier.
Under 1600-talet var psalmsången den dominerande
folkliga sången. På 1700-talet kom en ny religiös
rörelse, pietismen, och dess sånger, Mose och Lambsens
visor m. fl., fick än större betydelse med sina
sentimentala, känslofulla tonfall. Folkvisorna
»moderniserades» också i denna riktning, och Norlind har
framhållit, att »till denna grupp av svenska folkvisor hör
flera av nutidens populäraste, vilka ofta fått äran att
betecknas som uråldriga och representerande den
äkt-svenska sången från hedenhös». Kristallen den fina
och Allt under himmelens fäste är exempel på dylika.
Folkvisan efter reformationen tog även sina
melodier från dansen, i det att dansmusiken helt enkelt
försågs med text för att kunna begagnas även om
spelmannen uteblev. Dessa texter var antingen rena
dans-visor, de s. k. polsktrallarna, eller sentimentala visor i
stil med de religiöst betonade, t. ex. Så ödsligt molnen
på fästet gå eller Glädjens blomster i jordens mull.
Folkliga instrument
På gamla kyrkomålningar från medeltiden kan man
se, att de dansande ackompanjerades av olika
instrument. Till dessa äldre folkinstrument hör säckpipa och
giga. Men ännu äldre instrument av primitivt ursprung
lever kvar ännu i dag, så t. ex. den blockflöjtsliknande
s. k. låtpipan. Vallåtarna, som liknar de primitiva
vokala melodierna, har sedan äldsta tid blåsts på dylika
instrument. Näverluren anses vara ett par tusen år
gammal. Den användes för att blåsa signaler på. Sedan
medeltiden har lergöken varit i bruk.
Från 1600-talet började en del instrument tränga
ned till folket för att användas vid fester och
dansgillen. Skalmejan, säckpipan, violinen och
nyckelharpan trakterades av spelmännen, som småningom vann
allt större färdighet på dessa instrument. I början av
1800-talet tog klarinetten loven av skalmejan, och i
mitten av samma århundrade gjorde dragspelet sitt
intåg över våra landamären för att under senare och
senaste tid uttränga sina konkurrenter. Redan på
1870-talet höjdes varningsrop mot den nya
instrumentfavoriten, som ansågs vara ett osvikligt medel att ta död
på folkmusiken. Men ännu i våra dagar anses, i vissa
trakter åtminstone, fiolen som det förnämligare
instrumentet, och duktiga spelmän finns också, som vet
att traktera det på förfädernas vis.
På bilden s. 1092 överst ses tre folkliga instrument,
fr. v. nyckelharpa, djurhorn och bondlira. S. 1093
nederst ses medeltida fiddla och säckpipa; de
dansande är tecknade efter en gammal takmålning i
Härkeberga kyrka.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
