Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ford, Henry — den siste miljardären
- Fordfabrikationen startas
- Fornlämningar — vad gravhögar och fornborgar avslöjar
- Dösar
- Gånggrifter och hällkistor
- Bronsåldershögar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»fredsbåten» till Europa i december 1915 ett
grundligt fiasko.
Vida bekant är Henry Fords 1914 introducerade
minimilön av 5 dollars per dag, tillkommen för att
råda bot på en oekonomiskt stor arbetaromsättning.
Den förklarades vara en praktisk tillämpning av Fords
tes om »de höga lönernas ekonomi». I samband med
minimilönen infördes emellertid en långtgående och
med spioneri förknippad »sociologisk» övervakning av
personalen. — Ford var fram till 1927 ivrig antisemit
och lät 1924 utgiva »Den internationelle juden»,
baserad på den (förfalskade) dokumentsamling, som
kallas »Zions vises protokoll».
Ford var ingen skribent och hade t. o. m. vissa
svårigheter att läsa innantill. De böcker som publicerats
i hans namn återger sålunda endast indirekt Fords
tankar. Flertalet har skrivits av Fords litterära
medarbetare S. Crowther och W. Cameron. Den mest
kända av dessa böcker är Mitt liv och mitt arbete (1922),
Idag och i morgon (1926) samt Framåt (1931). Den
utförligaste och troligen sannaste skildringen av Fords
egen person ges i Den siste miljardären av W. C.
Richard (1949).
Chefskapet för Fordfabrikerna utövades från 1919
åtminstone formellt av Henry Fords ende son, Edsel,
f. 1893. Efter dennes död 1943 återtog fadern
ledningen för bolaget men överlämnade den 1945 till
sonsonen Henry Ford II (f. 1917), vilken redan året förut
befordrats till vice president i Ford Motor Co.
Se även art. Bilen.
VAD GRAVHÖGAR OCH FORNBORGAR AVSLÖJAR
Fornlämningar. Med fornlämningar avser
man i allmänhet fasta fornlämningar, dvs. vid marken
bundna lämningar av gravar, byggnader, boplatser,
monument samt hällristningar och hällmålningar. De
fornlämningar som i vårt land är mest kända av den
stora allmänheten är, frånsett järnålderns runstenar
och kungahögar, de stora stenkammargravarna från
stenåldern, även kallade megalitgravar (megali’t =
stor sten).
Dösar
Den äldsta typen här i Norden för dessa gravar är
dösen, bestående av en kammare bildad av vanligen
4–5 på kant resta väggstenar och täckt av ett enda
stort stenblock. Graven är vanligen omgiven av en
jordhög, som dock icke täcker överdelen av
kammaren. Diametern i bottnen hos dessa kammare
överskrider i regel ej två meter. Ofta finns en större öppning
mellan två av väggstenarna, bildande en ingång. En
dylik lätt tillgänglig gravkammare har under alla
tider varit utsatt för plundring, och det är endast sällan
man i dösarna nu påträffar de ursprungliga
stenåldersfynden. Stendösar förekommer i Skåne, Halland och
Bohuslän.
Gånggrifter och hällkistor
Gånggriften består av en stor avlång kammare, byggd
av kantställda väggstenar och täckt med täckblock,
liggande på tvären. Kammarens inre bredd övergår
sällan 2 m. Däremot kunde den dras ut på längden.
Särskilt i Västergötland, där kalkstenen gav ett mycket
lättarbetat material, är gånggrifternas kammare ofta
mycket långa. En av de längsta finns vid Karleby nära
Falköping och är 17 m lång. Från kammarens ena
långsida, vanligen från dess mitt, utgår vinkelrätt mot
densamma en gång, lägre och smalare än kammaren
men ofta lika lång som denna. Gången vetter
vanligen mot söder. Gånggriften omges för det mesta av en
jordhög, så att endast takblocken är synliga ovan
jordytan. Efter allt att döma har gånggrifterna varit
massgravar, där flera medlemmar av samma stam eller
släkt begravts. I några har man påträffat rester av
mer än hundra lik. Gånggrifter förekommer i Skåne,
Halland och Bohuslän samt framför allt i mellersta
Västergötland, varjämte några finns på Öland.
Hällkistorna är det yngsta slaget av stenålderns
gravkammare. De består av enkla avlånga kammare,
byggda av tämligen tunna hällar och täckta med dylika.
Ofta finns i ena kortväggen ett runt eller
halvcirkelformat hål. Också hällkistan omslutes vanligen av en
jordhög, som når upp till takhällarna. Dock
förekommer hällkistor som är helt och hållet täckta av högen
eller röset. Även hällkistorna, som vanligen har en
bredd av något över 1 m och en längd av ca 3 m, har
inneslutit flera lik. Ofta påträffas i dem
sekundärbegravningar från senare tid, närmast från
bronsåldern. Stenålderns hällkistor har en ännu större
utbredning inom vårt land än de tidigare gravformerna. De
är kända från Götalands alla provinser samt
förekommer även i Värmland och Närke.
Bronsåldershögar
Under den begynnande bronsåldern begravs de döda
i manslånga kistor antingen av stenhällar eller av en
urholkad ekstock, över vilken sedan en jordhög
uppkastas. Längre fram under bronsåldern, då
likbränningsseden blev allenarådande i vårt land, blev ofta
dessa högar använda som begravningsplats. De brända
benen blev nedlagda i en urna, som nedgrävdes endast
obetydligt under högens yta. Många dylika
begravningar kunde äga rum i samma hög, och ibland kunde
det hända, att högen påbyggdes ytterligare. De stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jun 15 22:38:10 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-2/0560.html
