Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Franciscus av Assisi — Guds lille fattige
- Franciscus avsäger sig sina ägodelar
- Guds spelmän — botens och glädjens predikanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| Den helige Franciscus. Målning av Murillo. |
GUDS LILLE FATTIGE
Franciscus av Assi´si (1182-1226). I museet
i Sevilla finns en av Murillos mest gripande
tavlor, som visar hur Franciscus undfått det som är
makten och drivkraften i hans personlighet. På Golgata
hänger Kristus på korset av kval och smärta. Med
hjärtat brinnande av kärlek till Frälsaren kommer
Franciscus fram till korset. Jesus lösgör sin högra arm
från korset, drar Franciscus till sitt bröst och
ingjuter i honom sin egen personlighets innersta: kärleken
till de fattiga, de eländiga, de förtrampade på jorden.
Franciscus föddes i den lilla umbriska staden Assisi
i mellersta Italien 1182. Hans far var en förmögen
klädeshandlare, Pietro Bernardone. Hans moder, Pica,
härstammade från det franska Provence,
trubadurernas hemland. Egentligen hette han Giovanni
(Johannes), men hans far gav honom smeknamnet Francesco,
»den lille fransmannen». Franciscus lyssnade gärna
till glada sånger, slösade bort pengar på fester, hade
sitt umgänge med unga adelsmän och drömde om att
bli en berömd riddare. Han var också givmild mot de
fattiga. Under ett krigståg hölls han ett år fången och
blev sedan sjuk. Under sjukdomen hörde han en röst
från en annan värld: »Vart vill du hän, Franciscus?»
Efter en glad fest fann honom en av kamraterna
försänkt i grubbel och sade skämtsamt: »Hej, du står
visst i giftastankar!» Franciscus svarade: »Ja, jag
tänker trolova mig med en kvinna, som är skönare, rikare
och mera ädelboren än någon, som ni känner.» För
honom hade skimrat fram ett helt nytt ideal: den
apostoliska fattigdomen skulle vara hans brud.
Mer och mer förvandlades Franciscus till sitt
väsen. De spetälska, som tidigare varit honom
vedervärdiga, gav han broderskyssen. Hade han bättre kläder
än en tiggare, som han mötte, bytte han till sig den
andres paltor.
Franciscus avsäger sig sina ägodelar
I kapellet San Damiano hade han en gång en
avgörande upplevelse. Han hörde den korsfäste säga till
honom: »Franciscus, ser du inte, att mitt hus förfaller?
Gå åstad och upprätta det!» Franciscus tog orden
bokstavligt och skaffade sig tegelsten för att reparera
San Damiano och andra förfallna kapell. För fadern
var Franciscus’ beteende höjden av dårskap.
Slutligen lär den förbittrade fadern på själva torget i Assisi
inför biskopen och en stor skara människor ha begärt
att av sonen återfå sina pengar. Denne tog då av sig
sina kläder, lade dem jämte sina övriga
tillhörigheter för faderns fötter och sade saktmodigt: »Hittills
har jag kallat Pietro Bernardone min far. Hädanefter
vill jag säga endast Fader vår, som är i himmelen.»
I kapellet i Portiun’cula utanför Assisi lyssnade
Franciscus i februari 1209 till texten om hur Jesus
sände ut sina apostlar: »I haven fått för intet, given
för intet. Skaffen eder icke guld, ej heller silver, ej
heller koppar i edra bälten.» Franciscus blev
hänförd över denna kallelse. Han kände sig hjärtans glad
och utan alla bekymmer under den himmelske faderns
vård. Och vad han bar i sinne och hjärta det
predikade han med hela sin varelse. Han kunde läsa upp
några rader ur en känd visa eller ett stycke ur en
saga, så att det i hans mun blev helig poesi. Några
bröder slöt sig till honom, bland dem hans hjärtevän,
broder Leo. Franciscus gav dem som enda »regel»
några bibelord att efterfölja, bl. a. Lukas’ ev. 9: 3:
»Tagen intet med eder på vägen.»
Guds spelmän — botens och glädjens predikanter
Botgörarna från Assisi (poenitentes de Assisio)
drog så ut två och två som »Guds spelmän», alltid
glada och tåliga även »under knölpåken». Dessa
botens och glädjens predikanter syntes nu i byar och
på vägar, klädda i sina brungråa kåpor med rep om
livet. Aldrig fick de ta emot pengar. Helst skulle de
utföra ett arbete — bära ved och vatten, sopa eller
dylikt - för de födoämnen som de behövde. Stod intet
arbete att få, fick de tigga sitt livsuppehälle.
Under sina sista levnadsår fick Franciscus uppleva
en svår prövning. Det gällde hans förhållande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 12 02:56:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-3/0011.html
