Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike — Marseljäsens och trikolorens land - Sverige och Frankrike - Frankrikes författning - Presidentmakten är svag - Regeringarna växlar ofta - Franska unionen - Frans I — en lysande renässansfurste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS I I I5I
småningom medfört att det ej längre blott är fråga om
ett svenskt mottagande utan om ett ömsesidigt
givande och tagande.
Frankrikes författning
Den nu gällande franska författningen - fjärde
republikens författning - vilar på en enda grundlag,
Con-stitution de la république f ranga ise, vilken antogs
genom folkomröstning 1946. I inledningen till grundlagen
bekräftas rättighetsförklaringen av år 1789, och man
ger utfästelser om skydd till hälsa, materiell trygghet,
vila och vederkvickelse åt alla. Där sägs också att den
franska republiken, trogen sina traditioner, skall ställa
sig den internationella rättens regler till efterrättelse,
aldrig företa något erövringskrig eller använda sina
maktmedel till att undertrycka något folks frihet.
Tillsammans med »folken på andra sidan haven» bildar
Frankrike en union, som grundar sig på likhet i
rättigheter och plikter, utan hänsyn till ras eller religion.
Maktens tyngdpunkt ligger i nationalförsamlingen
Det franska parlamentet består av två kamrar,
nationalförsamlingen (tidigare deputeradekammaren) och
republikens råd (tidigare senaten).
Nationalförsamlingen utses genom allmän, lika, direkt och hemlig
rösträtt av alla myndiga medborgare. (Före fjärde
republikens tid ägde kvinnorna icke rösträtt i Frankrike.)
Den har 544 ledamöter från det egentliga Frankrike,
33 från Algeriet och 50 enligt särskilda bestämmelser
utsedda från andra delar av Franska unionen. Valen
gäller för fem år. Republikens råd har något över 300
ledamöter, valda genom indirekta val - huvudsakligen
av departementala församlingar — för en tid av sex år.
Hälften förnyas vart tredje år.
Av de båda kamrarna har nationalförsamlingen det
största inflytandet. Den äger ensam lagstiftningsrätt.
Initiativ till lagar kan tas av regeringen, av
nationalförsamlingens ledamöter och i begränsad omfattning
av ledamöterna i republikens råd. Detta senare
granskar alla lagförslag och kan framtvinga en »andra
läsning» av dem i nationalförsamlingen. Budgetförslag
framläggs enbart för nationalförsamlingen. Såsom ett
rådgivande organ i ekonomiska frågor fungerar
ekonomiska rådet, bestående av representanter för
handels-och yrkesorganisationer.
Presidentmakten är svag
Den franske presidenten väljes för sju år av
parlamentet. Han kan omväljas en gång. På grund av att
presidenten icke är folkvald har hans makt blivit
ganska obetydlig. Till president tas i regel icke någon av
de ledande och mest inflytelserika politikerna.
Presidenten utser en rad högre ämbetsmän, han har
benåd-ningsrätt och han skall godkänna lagarna. Han kan
begära att parlamentet skall ta ett lagförslag under
förnyad prövning.
Regeringarna växlar ofta
Regeringschefen, konseljpresidenten, utses av
republikens president, men han väljer själv sina
medhjälpare. Det program som konseljpresidenten och hans
ministrar vill genomföra skall underställas
nationalförsamlingen, och först sedan majoriteten där givit
programmet sitt stöd, kan konseljen slutgiltigt utnämnas.
Konseljpresidenten svarar för lagarnas tillämpning,
utnämner en rad ämbetsmän och leder det nationella
försvaret. Ministären är ansvarig inför
nationalförsamlingen för sin allmänna politik och varje minister är
ansvarig för sina åtgärder. Under vissa förhållanden
kan regeringen upplösa nationalförsamlingen.
Då det franska partiväsendet även under fjärde
republiken utmärkts av stor splittring, har regeringarna
oftast varit koalitionsregeringar med klen
sammanhållning och relativt kort livslängd.
Franska unionen
Det europeiska Frankrike bildar sedan 1946
tillsammans med franska områden i andra världsdelar Franska
unionen (se d. o.). Medlemmarna av unionen skall
sätta in alla krafter på dess försvar. Unionens organ är
presidenten, rådet och församlingen. Presidenten är
densamme som franska republikens president. Han är
ordförande i rådet, som består av delegationer från den
franska regeringen och från s. k. associerade stater
(Marocko, Tunisien, Indokina). Hälften av
ledamöterna i församlingen representerar det europeiska
Frankrike och hälften övriga delar av unionen.
Församlingen skall yttra sig om lagförslag som kan
underställas den av de skilda regeringarna, och den kan själv
framställa lagförslag och tillställa nationalförsamlingen
dem. Bestämmelserna om Franska unionen har i mycket
stannat på papperet.
EN LYSANDE RE NAS SANS FURSTE
TRANSI (1494-1547), som blev konung av
Frankrike 1515, var helt och fullt ett barn av renässansens
tidsålder - som regent, som politiker och som enskild
man.
Hans regering betecknar ett viktigt steg på vägen
mot det envälde som i nästa århundrade fullbordades
av Ludvig XIV. Han förde en djärv och man kan gott
säga hänsynslös utrikespolitik. Med sin granne
konung Karl av Spanien tävlade han 1519 om tyska
kejsarkronan men drog det kortaste strået. Under
valstriden hade han lovat att, om han blev kejsare, sätta
sig i spetsen för ett kristet korståg mot turkarna, men
detta hindrade honom icke att efteråt ingå förbund
med »de otrogna» mot sin lycklige rival, kejsar Karl V.
I sitt eget land motarbetade och förföljde han
protestanterna, men icke desto mindre samverkade han med
protestantiska furstar i Tyskland mot sin fiende
kejsaren. Liksom sin företrädare strävade han efter
landutvidgning i Italien och kom härigenom i konflikt och
krig med kejsar Karl. Under ett av sina fälttåg blev
han tillfångatagen vid Pavia; det var vid detta tillfälle
han i ett brev skrev de bekanta orden: »Allt är
förlorat utom äran och livet.» Några italienska områden
lyckades Frans icke förvärva åt sitt land, men han
värnade sitt rikes gränser och kunde hålla stånd mot
Habsburgs kolossala makt och försök att »inringa»
Frankrike från den spanska, italienska och tyska
sidan.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
