Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans I — en lysande renässansfurste - En stor byggherre och konstvän - Frans Josef — kejsare i sextioåtta år - Personliga sorger och bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1152 FRANS JOSEF
Konung Frans I av Frankrike, en lysande representant för
renässansens tidsålder. Målningen är utförd av Tizian — det
berättas att när denne berömde konstnär en gång tappade sin
pensel, tog konungen upp den.
En stor byggherre och konstvän
Frans I var en lysande kulturpersonlighet. Om hans
konstintresse vittnar en del slott, som han lät bygga
och försköna. Särskilt var Fontainebleau [fångtänblå/]
föremål för hans omvårdnad. För att på ett värdigt
sätt smycka dess salar och gallerier inkallade han
utländska konstnärer, bl. a. italienarna Rosso och
Prima-ticcio. Även Leonardo da Vinci, den italienska
renässansens mångsidigaste snille, besökte på konungens
kallelse Frankrike och tillbragte sina sista levnadsår
i det idylliska Amboise [ansboa’sj, där Frans inrett
en bostad åt honom.
För fransk vetenskap betydde hans regering
genombrottet av en ny tid. De humanistiska studierna fick
ett centrum i ett nytt universitet, ur vilket utvecklade
sig det sedan så berömda Collège de France. Då han
lät anlägga ett grekiskt tryckeri, uttalade han i
instiftelseorden som sin käraste önskan »att ägna
vetenskapen sitt stöd och sin särskilda välvilja samt att
uppbjuda alla sina bemödanden för att skaffa ungdomen
tillfälle till goda studier». Konungens syster
Margareta, sedermera drottning av Navarra, ägde även
en djup humanistisk bildning, och hennes hov blev
medelpunkten för den uppblomstrande
renässanskulturen i Frankrike.
Få personer från äldre tid är till sitt yttre så väl
kända som Frans I. Främst märks Tizians porträtt,
som visar honom »med den höga gestalten, den ädla
hållningen, det stora, kraftiga ansiktet med den långa
näsan». Frans I:s stolta och förnäma yttre hade sin
motsvarighet i inre egenskaper. »Frans njöt» - säger
Oscar Levertin - Ȋnda till sin levnads slut sin makt
som ett ädelt vin, som skänkte honom mod och glädje.
Aldrig skulle han som Karl (V) kunna få den idén
att ställa åt sidan den fyllda bägaren.»
KEJSARE I SEXTIOÅTTA ÅR
rRANS JOSEF (1830-1916), kejsare av Österrike
och konung av Ungern.
Det var 1848. Februarirevolutionen sände sina
svallvågor över Europa. Särskilt utsatt blev det gamla
kejsarriket vid Donau, där de liberala och nationella
rörelserna fann rik jordmån bland de splittrade och
fri-hetslängtande folken. Ur stånd att bemästra
situationen och led vid alla strider abdikerade kejsar
Ferdinand, och på den skakade kejsartronen uppsteg en
18-årig yngling, Frans Josef.
Den regering som inleddes under dessa upprörda
förhållanden skulle komma att spänna över en nästan
exempellöst lång rad av år och händelser. Först efter
hårda strider blev regeringen herre över situationen i
själva Österrike, och Ungern kunde man kuva blott
med utländsk hjälp. Frans Josef lyckades småningom
foga in rikets alla delar under en stark kejserlig
styrelse, men under trycket av en rad yttre motgångar
måste han snart åter lossa på tyglarna. Det
österriki
ska väldet i Norditalien bröts genom franskt
ingripande (1859), och i kampen mot Preussen gick
kejsarens ledande ställning i det tyska riket förlorad (1866).
Sedan fiendskapen förbytts i förbund med det nya
tyska kejsardömet, blev Österrikes yttre läge
förbättrat. Men den inre spänningen fortfor.
Personliga sorger och bekymmer
Till de politiska motgångar som drabbade Frans
Josef fogades en rad personliga sorger. Det första
slaget kom 1867, då kejsarens broder Maximilian,
kejsare av Mexico, dukade under för upprorsmän och
avrättades. 1889 skakades kejsarfamiljen av en ny
tragedi, då kronprins Rudolf, som länge gjort fadern
bekymmer genom sitt obalanserade uppträdande, begick
självmord i sitt jaktslott vid Mayerling. Slutligen föll
kejsarinnan Elisabeth offer för ett attentat 1898.
Frans Josef var medelmåttigt begåvad men mycket
samvetsgrann och ägnade även de minsta ärenden en
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
