Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska språket — ett klart och logiskt språk - Franskan frigöres från latinet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 60 FRANSKA SPRÅKET _______________________________________________________________
ETT KLART OCH LOGISKT SPRÅK
Franska språket. Medan tyskan och
engelskan är germanska språk liksom svenskan, är franskan
ett romanskt språk och hör sålunda till samma grupp
som bl. a. italienskan, spanskan och portugisiskan.
För ej så länge sedan var franskan för oss svenskar
det viktigaste av de främmande språken, och ännu kan
det sägas att det i hög grad lönar mödan att lära sig
detta språk. Franskan överträffar de flesta andra språk
i klarhet och logik. Den franska litteraturen är ytterst
värdefull, och den kultur som avspeglas däri har
under århundraden varit bestämmande för Europas
andliga liv.
Man kan säga, att franska språket är en modern
dialekt av latinet. Det gamla keltiska Gallien, som
ungefär motsvarade det nuvarande Frankrike, erövrades
på 50-talet f. Kr. av romarna. Landet översvämmades
av romerska soldater, hantverkare och köpmän, och
inom ett par hundra år hade urinvånarna helt
övergivit sitt eget språk och talade latin liksom de
romerska erövrama. Men det var då inte fråga om Ciceros
och Caesars klassiska latin utan om det allmänna
talspråket i det vidsträckta romarriket, det s. k,
vulgärlatinet. Ur detta framgick galloromanskan,
som förändrades i folkets mun och föll sönder i
dialekter. I södra Gallien talade man langue d’oc [langg
dåk’] och i norra langue d’oil [dåil’], så kallade efter
dialekternas ord för ’ja’ (oc, oil). Langue d’oc
utvecklades till våra dagars provensalska, medan langue
d’oil är grunden för det moderna franska riksspråket.
Norra Gallien fick ta emot den ena germaninvasionen
efter den andra, bl. a. av burgunder och franker, och
langue d’oil skildes genom nya germanska inslag än
mera från sitt systerspråk i söder. Varje liten provins
talade emellertid ännu galloromanska på sitt sätt, och
varje författare skrev sin hemtrakts dialekt. Inte
förrän mot slutet av medeltiden, när Paris i landskapet
Ile-de-France blev politiskt centrum i landet, kan man
tala om en början till riksspråk. På grund av de ovan
omtalade frankernas härskande ställning fick nu det
galloromanska riket sitt namn av dem, och dess
ursprungligen latinska språk kallas än i dag franska. De
övriga dialekterna sjönk ned till folkmål, s. k. patois
[patoa7], och språket i Ile-de-France blev 1539
stadfäst som officiellt språk. I Bretagne talas än i dag en
keltisk dialekt, kallad bretonskan. Denna är
emellertid inte någon kvarleva av de gamla gallernas språk
utan kom till Frankrike med brittiska kelter, som flytt
undan germanska vikingar.
Franskan frigöres från latinet
Utvecklingen av franskan under medeltiden gick i
grammatiskt hänseende i förenklingens tecken. Det
som funnits kvar av den gamla latinska
kasusböjning-en försvann och ersattes av
prepositionskonstruktio-ner, substantiven fick artikel, och de invecklade
latinska verbböjningarna förenklades. Samtidigt som
språket alltså blev smidigare, ökades dess ordförråd med
nya lån från latinet, sådant det levde kvar inom
katolska kyrkan. Det intressanta förhållandet uppstod
ofta, att franskan på nytt tog upp latinska ord, som
redan fanns i språket men som genomgått hela kedjan
av speciellt franska ljudförändringar. Så hade t. ex.
latinets causa under tidernas lopp utvecklats till
franskans chose [sjås], ’sak’, men lånades några hundra år
senare in under formen cause [kås], nu med
betydelsen ’orsak’. - Under renässanstiden sög franskan
upp en sådan mängd grekiska och italienska ord, att
det var risk för att språket skulle urarta. Till råga på
olyckan arbetade åtskilliga »lärde» på att reglera
stavningen efter latinet, vilket gick ut på att ånyo sätta in
i de franska orden bokstäver som betecknade ljud vilka
funnits i de ursprungliga latinska formerna men
försvunnit i den franska ljudutvecklingen. Man började
exempelvis skriva räkneordet ’sju’ sept [säU] efter
mönster av latinets septem, i stället för fornfranskans
mera ljudenliga set. Doit [doa’], ’finger’, stavar man
numera doigt, eftersom ordet härstammar från det
latinska digitus. Ofta gjorde man fullkomligt
felaktiga härledningar, vilket bidrog till att ytterligare
krångla till stavningen.
Emellertid kom snart en reaktion mot det
utländska inflytandet, och franskan formades till det
eleganta och strängt logiska språk vi möter hos de stora
franska författarna, Corneille, Racine, Molière, La
Fontaine m. fl. Den 1635 instiftade Franska
akademien tog vård om språket och kringgärdade det med
regler, men redan i slutet av 1700-talet började dessa
kännas för tryckande, och man har lättat en smula på
tvånget. Med teknikens och sportens framsteg har
engelska ord lånats in i franskan, och skriftspråket tar
upp allt flera ord och vändningar ur det förut så
föraktade talspråket.
Franskan har en gång varit hela Europas
umgänges-språk. Den högsta kulturen i Europa kom länge från
Frankrike, och därför kom franskan att användas som
umgängesspråk i den bildade, förnäma världen. Även
här i Sverige måste under 1600- och 1700-talen alla
som ville räknas till de högre stånden lära sig »parlera»
franska. Vårt modersmål upptog en mängd franska
ord och uttryck, och det är från denna tid de flesta av
våra franska lånord härstammar: aktör, officer,
blondin, direktör, allé, byrå, garderob osv. Ännu i dag är
franskan officiellt språk inom diplomatin och
kommunikationsväsendet, men dess ställning är starkt hotad.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
