Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska unionen — de fem världsdelarnas Frankrike - Det franska kolonialväldets uppkomst - Franska Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II 62 FRANSKA UNIONEN
Det utomeuropeiska Frankrike var före andra världskriget 20
gånger större än hemlandet eller lika stort som Europa,
Mindre Asien och Iran tillsammans.
Algeriet lades protektoraten Tunisien 1881 och
Marocko 1912. Genom Sahara förbands detta med
Franska Västafrika och Franska Ekvatorialafrika, som
omfattar större delen av Sudan och sträcker sig ned till
urskogsområdena vid nedre Kongo. Likaså slutfördes
annekteringen av Madagaskar 1885 och utbyggdes de
franska besittningarna i Indokina till att förutom de
tidigare förvärvade Kambodja och Kochinkina även
omfatta Tonkin och Laos. Genom det första
världskriget fick också Frankrike i uppdrag att under
Nationernas förbunds kontroll som mandatärmakt förvalta
delar av de förutvarande tyska kolonierna Togo och
Kameru’n vid Guineabukten i Afrika och den forna
turkiska provinsen Syrien.
Det andra världskrigets många olyckor medförde ej
blott en tysk ockupation av moderlandet utan också
en japansk ockupation av Indokina. Den slutliga
segern återskänkte dock till en början det franska
kolonialväldet dess foma utsträckning. Men
förhållandet mellan moderland och besittningar hade ej
undgått att förändras på ett iögonfallande sätt under
krigsåren. Radiostationen i Brazzaville, Franska
Ekvatorial-afrikas huvudstad, vid Kongoflodens strand, blev
under de svåra åren den franska motståndsrörelsens
kanske främsta propagandacentral och en fransk
fri-hetsarmé rekryterades och organiserades i åtskilliga
kolonialområden. Dessa insatser och en växande
självkänsla i dessa besittningar gjorde det nödvändigt att
ge det franska kolonialväldet en ny organisatorisk
form. 1946 uppnådde de forna mandatområdena
Syrien och Libanon full självständighet, åtskilliga
kolonier omvandlades till franska departement, däribland
Guayana och de västindiska öama, och i Bortre Indien
tvingade de annamitiska nationalisterna Frankrike att
erkänna Viet-Nam som en fri stat inom en
indokine-sisk federation och den nyskapade Franska unionen
(om den senare utvecklingen i Indokina se s. 1170).
Denna franska union omfattar dels moderlandet
och de departement och territorier på andra sidan
haven som administrativt ingår i detta, dels
kolonierna och protektoraten, som numera officiellt benämns
associerade territorier och stater. Unionens organ
utgörs förutom av republikens president av höga rådet
och församlingen, i vilken senare moderland och
kolonier är lika starkt representerade. Deras uppgift är
att biträda den franska regeringen i frågor som gäller
hela unionen, och särskilda stadganden tar hänsyn
till de skilda territoriernas särintressen inom
unionens ram. Vad man härigenom försökt åstadkomma
kan i viss mån karakteriseras som en fransk
motsvarighet till den brittiska samväldestanken.
I det följande skall vi något närmare granska
förhållandena i några av de viktigaste bland dessa
besittningar.
Franska Nordafrika
Generalguvernementet Algeriet [-sje-] och de båda
protektoraten Tunisien och Marocko - alla tre ofta
sammanförda under den gemensamma beteckningen
Atlasländerna - utgör de ur olika synpunkter
värdefullaste av Frankrikes utomeuropeiska besittningar.
Närheten till moderlandet och det övriga Sydeuropa
liksom de delvis mycket gynnsamma
naturförhållandena har sålunda möjliggjort en omfattande
invandring av kolonister från Europa och en betydande
ekonomisk uppblomstring. Läget vid västra Medelhavet
mitt emot den franska sydkusten och den franska
arméns rekryteringsmöjligheter bland den stridbara
inhemska befolkningen har likaså gjort de
nordafrikanska områdena till en militär nyckelposition i
moderlandets försvar.
Algeriet utgör ända sedan 1870 i vissa avseenden en
integrerande del av den franska republiken och är
liksom de europeiska områdena uppdelat i
departement. Högste styresman är emellertid
generalguvernören i Alger och under honom sorterar alla
angelägenheter utom finanserna och vissa frågor rörande
den europeiska befolkningen, som ministerierna i
Paris avgör. I de båda protektoraten däremot har
såväl de ursprungliga härskarna — sultanen av Marocko
och bejen av Tunisien — som deras inhemska
ämbetsmän fått behålla åtskilliga av sina tidigare
befogenheter, ehuru den reella makten naturligtvis utövas
av de från Frankrike utsända generalresidenterna i
den marockanska huvudstaden Rabat och i Tunis och
dem underställda franska kontrolltjänstemän.
Redan en hastig blick på kartan gör klart att detta
nordvästliga hörn av Afrika naturgeografiskt skiljer
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
