Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst — en ledstjärna för Europas bildande konst - En snabb överblick av Frankrikes byggnadskonst - Några ord om den franska skulpturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1172 FRANSK KONST __________________________________
tillämpades. Ofta genomfördes denna stilblandning
med fantasifull och ädel smak, så i slotten Chambord
[sjangbå’r], Chenonceaux [sjanånBså’J och Blois [bloa’],
alla i Loiredalen.
Högrenässansen infördes av italienska konstnärer
som arkitekten Serlio, vilken från 1541 ledde
slotts-bygget i Fontainebleau [fångtänblå’]. Franska
arkitekter begagnade renässansens formförråd med stor
frihet, grupperade byggnadsdelarna i ledig och
rytmisk växling mellan högre och lägre, framspringande
och tillbakavikande partier med varierande
dekoration och bibehöll gotikens höga takresning -
karakteristiska är de delar av Louvrepalatset i Paris som
Lescot [läskå’] började bygga 1546. Efter hand
segrade den italienska senrenässansens former i enlighet
med Palladios och Vignolas principer. Segern blev dock
aldrig fullständigare än att den franska klassicismen,
som under 1600-talets senare del blev
smakbehärs-kande i stora delar av Europa, fortfarande oftast rörde
sig med en vida livligare och mera komplicerad
mass-gruppering än de italienska läromästarna. Redan i
Palais de Luxembourg [palä’ da lyksangbo’r] i Paris
från 1600-talets början framträder denna stil, vars
största och praktfullaste frukt är Ludvig XIV:s slott
i Versailles [värsaj’], som i huvudsak gestaltades av
J. Mansart [mangsa’r].
Rokokon, vars blomstringstid ungefär motsvarar
Ludvig XV:s regering, blev inom arkitekturen i
huvudsak en dekorationsstil för rumsinredningen men
återverkade också på fasaderna, som ofta fick en mjukare,
mera graciös hållning än förr. Den efterträddes snart
av nyantiken, inom vilken flera olika stilfaser märks.
Dess tidigaste fas, Ludvig XVI:s stil (»Louis seize»
[loi’ sä’s]), är närmast inspirerad av den antika
konsten och omvandlar den mot det behagfulla och lätta.
Karakteristiskt är lustslottet Petit Trianon [pati’
trianång’] vid Versailles (1766), medan en
monumentalbyggnad som Panthéon i Paris (1764-81) av
SouFFLOT [soflå’] är starkt påverkad av den stränga
palladianska klassicismen. Under revolutionstiden
mognade intresset för det strängt monumentala
romerska byggnadssättet, som kom att prägla
kejsartidens arkitektur, empirestilen [angpi’r]. Bland dess
främsta arkitekter är Percier [sie’] och Fontaine
[fångtä’n], som gemensamt hade stor andel i tidens
inrednings- och möbelkonst, samt Chalgrin [sjalgräng/]
(Triumfbågen i Paris, planlagd 1809) och Vignon
[vinjång’] (Madeleinekyrkan i Paris 1806-42).
Under 1800-talets fortsättning föll också den
franska byggnadskonsten för den allmänna
stilblandningen. Som nationella särdrag kan framhävas, att
nygotiken fick tämligen litet utrymme och att de övriga
»historiska» stilarna ofta tillämpades med måttfull
smak - det senare gäller dock icke
monumentalbyggnader som Stora operan i Paris av Ch. Garnier [-je’]
(1863-74), ett i sin art magnifikt exempel på nybarock.
Redan tidigt började franska arkitekter söka undgå
den ofruktsamma stilhärmningen genom att
experimentera fram former som svarade mot de nya
kon-struktionsmedlen, först järnkonstruktionerna och vid
1800-talets utgång den armerade betongen. Helt i jäm
byggdes sålunda nyttobyggnader såsom saluhallama
i Paris (1853) av Balt ard [-ta’r], medan Labrouste
[-brost’] med Bibliothèque Sainte-Geneviève i samma
stad (1850) införde järnkonstruktioner även i den
officiella arkitekturen. Under 1900-talets första år var
Perret [pärä’] och T. Garnier de främsta
pionjärerna för betongarkitekturen. Den vid sekelskiftet
omhuldade »jugendstilen», på franska art nouveau [ar
novå7], hade sunda formgivningsprinciper men
förföll snart till tom dekorativism, och de historiska
stilarna levde ostört vidare.
De hittills fruktbaraste idéerna för
byggnadskonstens reformering enligt konstruktiva principer har i
Frankrike skickligast och radikalast framförts av Le
Corbusier [-je’] dock utan att vinna större framgång.
Se härom under uppslagsordet Funktionalism.
Några ord om den franska skulpturen
Högmedeltiden är den franska bildhuggarkonstens
stora tid. Eftersom denna skulptur blev inspirerande
och normgivande i stora delar av Europa både under
romansk och gotisk tid har den fått sin utveckling
tecknad i artikeln Bildhuggarkonst (s. 370-372)
Den perspektiviska skulpturportalen är den franska
bildhuggarkonstens stora skapelse, med helgonstatyer
insatta mellan kolonnerna eller själva uppträdande
som delar av dem. Västportalen i katedralen i
Chartres är det klassiska exemplet på en sådan
statyportal och bildar utgångspunkten för den stora gotiska
portalens utveckling. Under 1200-talet lösgörs
statyerna från kolonnerna, från sin arkitektoniska funktion
och sitt ornamentala tvång; de blir till levande
gestalter, höljda i rika draperier som faller med ett
naturligt behag som jämställer dem med klassisk grekisk
skulptur. Under den senare medeltiden spelar den
franska skulpturen inte längre samma ledande roll.
Gotikens fria draperistil stelnade i formel och
manie-rism, och människoskildringen förkvävdes av
drape-riema. Förnyelsen kom som i andra länder norr om
Alperna från den italienska renässansen.
Impulserna från Italien flätades under 1400-talets slut och
1500-talets början hos Michel Colombe [kålång’b]
och Jean Michel [misjäl’] samman med inhemska
traditioner. Hos Frans I arbetade italienaren
Prima-ticcio och Benvenuto Cellini, och dessa utövade ett
bestämmande inflytande på den franska
renässansskulpturen, vars förnämsta namn är Jean Goujon
[gosjång’], mästare till bl. a. de berömda källnymfema
från Fontaine des Innocents i Paris.
Sin ställning som europeiskt föredöme återvann
Frankrike under Ludvig XIV, då det franska hovet
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
