Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst — en ledstjärna för Europas bildande konst - Erövringen av verkligheten - »Modernt» måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iiy6 FRANSK KONST _________________________________
lerade och banala salongsmåleriet var Bouguereau
[Logarå’] och Cabanel’.
Realismen som teoretiskt program hävdades med
buller och bång vid 1800-talets mitt av Gustave
Courbet [korbä’], vars djupa och klangsköna färg
dock snarare var inlärd i museerna än upplevd i
naturen. Hans yngre samtida Édouard Manet [manä’]
hade också tagit starka intryck av gammal konst men
utbildade under ivrigt naturstudium och i
växelverkan med den impressionistiska målarkretsen en
ljusstark färgstil av alldeles nytt kynne och med utsökt
och kraftig målerisk verkan. Impressionisterna, bland
vilka de ryktbaraste och mest typiska var Camille
Pissarro, Claude Monet [månä’], Auguste Renoir
[ranoa’r] och Alfred Sisley [sislä’], grundade sitt
mål-ningssätt på vetenskapens nya upptäckter om ljusets
natur och synsinnets fysiologi; de arbetade med rena
spektralfärger och ville framkalla intrycket av
biandfärger genom att sätta deras beståndsdelar bredvid
varandra på duken. De ville fasthålla det
ögonblickliga intrycket av motivet, och det är karakteristiskt,
att Monet ofta målade dussintals tavlor av ett och
samma motiv i skiftande belysning. I ljusstyrka
överträffar impressionistemas måleri allt tidigare. Edgar
Degas [daga’] deltog inte i deras experiment med
färgen men visar i sina utomordentliga skildringar av
kapplöpningshästar och dansöser en ännu virtuosare
förmåga att fånga ögonblicksbilden. Att fånga
ögonblicket men ändå ge det varaktighet genom en
dekorativt upplagd komposition var också greve Henri
de Toulouse-Lautrecs [tolo’s-låträk’] strävan. Han
var en aristokrat som, tragiskt behäftad med ett
kroppsligt lyte, förbrände sig själv i nattkaféemas och
bordellernas Paris, som han i sin konst skildrade med
frän och illusionslös humor. Han blev genom
mästerligt användande av färglitografin den moderna
affischkonstens skapare.
Med impressionisterna och Degas hade
verklighets-iakttagelsen i konsten nått så långt den kunde och
vida längre än samtiden ville följa med. Först vid
1900-talets början blev dessa målare berömda, och
många av deras samtida valde försiktigare vägar mot
samma mål, så friluftsmålaren Jules Bastien-Lepage
[bastiäng lopa’sj], som målade figurer i landskap med
gråtonad luft, lätt dämpade lokalfärger och fina
valörer. Helt andra mål eftersträvades av den allvarlige
monumentalmålaren Puvis de Chavannes [pyvi’ da
s javan’], som i teckning och komposition hade lärt av
florentinsk ungrenässans. Bastien-Lepage har
betydelse för den svenska konsten som förebild för
flertalet av de svenska målare som studerade i Frankrike
på 1880-talet.
»Modernt» måleri
Impressionistemas generation hade som sagt löpt
linan ut i fråga om konsten att avbilda verkligheten.
Man kunde inte komma längre på denna väg. Några
konstnärer påminde sig målarkonstens andra uppgift:
den bildskapande. Till de första som återupptog
denna uppgift, stödda av de erfarenheter som 1800-talet
hade skänkt, hörde Paul Cézanne [sesan’; se d. o.],
vars lagbundna bildarkitektur inspirerade kubismen.
»Neoimpressionisterna», bl. a. Georges Seurat [söra’]
och Paul Signac [sinjak’], sökte vidare utveckla
föregångarnas färgteori och leddes därvid till en stramt
komponerande bilduppbyggnad, som inte saknar
analogier med Cézannes mogna stil. En olycklig
enstöring, holländaren Vincent van Gogh (se d. o.),
målade under 1880-talets senare hälft med överhettad
lidelse en ström av tavlor, som - ehuru
uppmärksammade först tjugo år senare - visade en konstnärlig
upplevelse av dittills osedd intensitet; med sin
våldsamma uttrycksstyrka blev de en av
inspirationskällorna för den expressionistiska konsten, som
kulminerade under 1910-talet och åren närmast därefter.
Känslan av att en ny konst måste skapas hade drivit
många konstnärer - redan på 1880-talet Paul
Gau-guin [gågänB’; se d. o.]-att söka inspiration genom
umgänge med primitiva folkslag och deras konst. En av
expressionismens föregångsmän, Henri Matisse
[matis’; se d. o.], har byggt sin färgstarka, breda ytstil
bl. a. på intryck av orientalisk konst, och samtidigt
har också negerkonsten och annan primitiv konst haft
stort inflytande. Också den primitivitet som anträffas
hos naiva, självlärda målare, främst Henri Rousseau
[roså’], har tillvaratagits som en annan möjlighet till
förnyelse.
Paris blev den smältdegel för idéer och experiment,
varur den moderna konstens alla -ismer framgick som
extremt dragna konsekvenser ur tidigare mera
tveksamt formulerade program. Ett helt nytt sätt att se
på konsten, dess mål och medel arbetade sig fram.
Motivet trängdes i bakgrunden av den rena formen,
den rena färgen och den abstrakta bildbyggnaden,
samtidigt som det undermedvetnas förvridet
uttrycksfulla föreställningsvärld lämnades fritt spelrum. I de
flesta av dessa riktningar har den huvudsakligen i
Frankrike verksamme spanjoren Pablo Picasso (se
d. o.) varit en banbrytare med en mångfald
uttrycksformer, alla präglade av våldsam intensitet. Han och
Georges Braque [brak’] samt Fernand Léger [lesje’]
förde fram kubismen som en för det nya formspråket
grundläggande riktning. Denna fick genom Amédée
Ozenfants [åsangfang/] purism en klarnad, klassiskt
behärskad hållning.
Många utlänningar har under denna tid skaffat sig
hemortsrätt i den franska konsten. Flera av dem blev
banbrytande målsmän för den av Freuds psykologi
påverkade riktning som kallas surrealism
(öververklighet) och som strävar att genom fantastiska
sammanställningar av verklighetsfragment skapa uttryck
för det undermedvetna, för drömmens fantasmagori.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
