Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst — en ledstjärna för Europas bildande konst - Nyantik och romantik - Erövringen av verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK KONST II 75
Den moderna konsten med alla sina -ismer har sin källa i Paris, de djärva idéernas och experimentens stad. Ovan syns några
prov på konstriktningar som fått stor betydelse. Henri Rousseau, tulltjänsteman i sin borgerliga gärning, blev föregångare för
naivismen. I sitt självporträtt 1889—90 (t. v.) står han på Seinekajen med paletten i hand och en hållning av naturlig, självmedveten
värdighet. — Ur kubismen utvecklade Amédée Ozenfant en klar och ren, »klassisk» stil, som benämndes purism. T.h. syns hans
målning Ackord (1919—20).
des av J. A. D. Ingres [änggra], som verkade från
1800-talets början till långt in på andra kejsardömets
tid, och av flera andra konstnärer. Deras kyliga färg
och distinkta teckning bildar efter napoleontiden länge
en konservativ riktning i den franska konsten, mot
vilken generation efter generation av nyskapande
konstnärer opponerade, i regel utan att vinna mera allmän
uppskattning under sin livstid. Så mycket högre har
eftervärlden satt dem; det är dessa oberoende
opponenter som under de senaste hundra åren har gått i
spetsen för målarkonstens utveckling.
Ett romantiskt drag av känslosam vekhet i en mjuk
ljusdunkelstil uppträder redan hos Davids yngre
samtida P. P. Prud’hon [prydång/], som bl. a. blev en
uppskattad damporträttör. Med helt annan kraft, med
hänsynslös brutalitet i uttrycket, med uppskakande
motiv och med praktfullt sjudande färg uppträdde
omkr. 1820 den egentliga romantiken, anförd av den
tidigt bortgångne Théodore Géricault [sjerikå’] och
av Eugène Delacroix [dalakroa’]. Med dem återfick
färgen sin rangplats som det främsta uttrycksmedlet.
Erövringen av verkligheten
En utställning av engelsmannen Constables
landskap i Paris 1824 gav viktiga intryck åt de romantiska
målarna och inspirerade kanske också en krets av unga
konstnärer som redan börjat eller icke så långt senare
började att syssla med lyriskt landskapsmålen. De
hade också en inhemsk föregångare i den gamle
Georges Michel’’, som börjat sin verksamhet redan
före revolutionen och vars dystra landskap var
påverkade av 1600-talets holländska måleri. Den äldste i
kretsen var Camille Corot [kårå’]; yngre var
Théodore Rousseau [roså’], Charles Daubigny [dåbinji’]
och J. F. Millet [milä’]. De tre förstnämnda målade
stämningslandskap, Millet figurer i det fria - hans
främsta motiv är böndernas liv, skildrat med allvar
och innerlighet i målningar, teckningar och etsningar.
Dessa konstnärer levde i förtroligt umgänge med
naturen och vistades mestadels i byn Barbizon vid
Fon-tainebleau (»Barbizon-» eller »Fontainebleauskolan»).
Deras, i synnerhet Corots, landskap är präglade av
iakttagelsen, hur den disiga franska luften beslöjar
och binder samman föremålen. — Deras samtida var
tecknaren Honoré Daumier [dåmjä’; se d. o.].
Det realistiska historiemåleriet företräddes bl. a.
av Paul Delaroche [-råsj’], Ernest Meissonnier
[mäsånje’] och den förres elev Thomas Couture [-[ko-t/r],-] {+[ko-
t/r],+} vilken spelade en stor roll som lärare med
internationell elevkrets. Kända representanter för det
po
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
