Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst — en ledstjärna för Europas bildande konst - »Modernt» måleri - Fransk litteratur — den franska parnassen - Hjältesånger - Riddarlyrik och kyrkodrama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italienaren Modigliani lånade sin kantigt expressiva
form från negerskulpturen och Chirico [kfrikå]
byggde sin hemlighetsfullt suggestiva surrealism på antika
formmotiv. Ryssen Marc Chagall målar en blåtonad
sagovärld, där tyngdlagen är upphävd och allt kan
hända, och spanjoren Salvador Dali gestaltar
kusliga drömmar i mjuka inälvsformer.
Närmare verkligheten, på en linje som utgår direkt
från impressionismen står Bonnard [båna’r] och
Veuillard [vöja’rj. Lurcat [-sa’] har utbildat sig till
en fantasifull färgkonstnär särskilt på textilkonstens
område, och Rouault [roå’] har med sin glödande
färg och sin religiösa passionsstämning härledda från
medeltida glasmålningar själv i glasmålningen funnit
______________________ FRANSK LITTERATUR I I 77
sin bästa uttrycksform. Inom den moderna
skulpturen har Henri Laurens [lårang’s] givit plastisk gestalt
åt Picassos och Braques kubistiska formspråk (se även
Bildhuggarkonst).
En speciell grupp bildade de mot samhället starkt
fientliga dadaisterna, vilka såg konstens mening i det
meningslösa och slumpartade. De gjorde målningar
genom att kalkera golvtiljor och sätta ihop
tidningsurklipp och åstadkom skulpturer av burkar, armatur
och sanitetskärl. Riktningen uppstod i Zürich men
utvecklades huvudsakligen i Paris. Den gjorde sig
gällande på flera områden, bl. a. poesi och film. Den
kan knappast sägas ha vunnit efterföljd.
Se även Målarkonst.
DEN FRANSKA PARNASSEN
Under sekler har Paris varit smakens och vitterhetens huvudstad
Fransk litteratur före looo e. Kr. är,
frånsett några konstlöst versifierade helgonlegender,
avfattad på klassiskt latin eller den vulgärlatinska
munart, provensalskan, som först utvecklade sig till ett
verkligt litteraturspråk och gav upphov till en
högtstående lyrik i de sydliga delarna av landet. Några
litterära minnesmärken på franskt folkspråk från
dessa tidiga sekler - i stil med den engelska Beowulf,
den tyska Hildebrandslied eller den skandinaviska
Eddan - äger det latiniserade Gallien sålunda icke.
Den s. k. karolingiska renässansen på 8oo-talet kom
helt och hållet de klassiska studierna till godo, och
denna tidiga humanism fortlevde i de berömda
katedralskolorna, universitetens föregångare.
Hjältesånger
Först från noo-talet, då i Frankrike skapas en
originell medeltida kultur, av italienska humanister
föraktfullt kallad gotik, föreligger en skriven
nationallitteratur, som genast blir tongivande för det övriga
Europa. Liksom i England och Tyskland tar den
formen av en nationell hjältediktning, de s. k. chansons
de geste [sjangsång/ da sjäst’] (av latinska gesta,
historiska händelser, bragder), avhandlande Karl den store
och hans paladiner. Ett hundratal dylika
»hjältesånger», alla av försvarlig längd, är bevarade. Den äldsta
och mest berömda är Rolandssången, varav en äldre
och naturligtvis kortare version uppges ha sjungits
i slaget vid Hastings 1066 men vars första bevarade
manuskript är nära hundra år yngre. Denna folkliga
eller rättare sagt feodala epik, vari för första gången
en fransk nationalkänsla kommer till uttryck, är
-har det sagts - samtidig med den första spetsbågen och
det första målade kyrkfönstret, det första riddarslaget
och det första fribrevet till en kommun.
Riddarlyrik och kyrkodrama
Länsväsendets uppblomstring gav upphov till en
mer förfinad litteraturart, de s. k. romans bretons
[råmang’ bratång’], likaledes på vers, vari senantika
romanmotiv uppträder, befruktade av provensalsk
kärleksfilosofi och keltisk sagomystik. Den legendariske
kung Artur och hans eleganta riddare (se Riddarna av
det runda bordet) har här ersatt Karlssagornas
primitiva krigarhov. Tristan och Isolde är det ryktbaraste
kärleksparet i dessa Arturromaner, som skulle ge långt
eko i världslitteraturen. De flesta och bästa har till
författare Chrestien de Troyes [kretiäng’ do troa’],
en mångkunnig klerk, som levde och verkade vid hovet
i Champagne under 11 oo-talets senare hälft.
Borger-skapets litterära behov tillfredsställdes bättre av
humoristiska djurepos, framför allt de s. k. rävsagorna,
och anekdotiska genrebilder ur livet, de s. k.
fabliå-erna, av vilka man känner ett 150-tal, väsentligen från
1200-talet. Kvinnans otrohet, bondens snikenhet och
prästerskapets skenhelighet är huvudföremålen för
satiren i dessa »fabler», som ofta i grovkornig form
ger det första utloppet åt vad som numera kallas
gallisk espri’. Många kan återföras på en tusenårig antik
tradition, som bevarats i latinska sago- och
predikosamlingar, ävensom i den latinska vislyrik, diktad av
vandrande klerker, som fortsattes på franskt folkspråk
av mera höviska skalder mot medeltidens slut.
1200-talets märkligaste litterära skapelse är annars den
allegoriska lärodikten Roman de la Rose, »romanen
om rosen», vari en utsökt poet, Guillaume de Lorris
[-ri’s], och en dristig filosof, Jean de Meung [möng],
som med någon överdrift kallats en medeltida Voltaire,
nedlagt summan av sin tids visdom på olika
områden.
Hundraårskriget med England, 1337—1453, kom-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
