Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Riddarlyrik och kyrkodrama - Renässans och barock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 78 FRANSK LITTERATUR ______________________________________________________________________
En] medeltida illustration till Fran^ois Villons berömda dikt
»De hängdes ballad», som han skrev i fängelset efter att ha
blivit dömd till hängning. Parisparlamentet förvandlade dock
straffet till tio års förvisning, och därefter har man inga
upplysningar om hans öden.
mer denna episka och lyriska vårflod att sina men
inspirerar krönikören Jean Froissart [froasa’rj till
hans färgrika skildring av den döende medeltidens
riddarliv. Samtidigt utvecklas under kyrklig ledning ett
verkligt drama, som småningom övergår i
lekmanna-händer. Frankrike är det medeltida dramats
födelseland. Dramat utgick från den kyrkliga liturgin (se
Teater och drama). På de första påskspelen följde
dramatiseringar av hela Nya och Gamla testamentet, de
egentliga s. k. mysterierna; vidare fanns mirakelspel,
ägnade helgonens liv och särskilt jungfru Maria,
slutligen världsliga krönikespel - s. k. profanmysterier
- och allegoriska s. k. moraliteter, där personifierade
synder och laster kämpar om människans själ.
Flertalet av dessa verk är anonyma. Från det starkt
teater-bitna 1400-talet känner man dock mer än ett
författarnamn, bland vilka Arnoul Gréban [grebang/] är det
förnämsta. Ett passionsmysterium av hans hand
uppförs - efter seklers vila - åter varje år framför
Notre-Dame i Paris och på andra ställen i landet under
oerhörd publikanslutning. Från 1400-talet stammar även
medeltidens mest berömda fars, Mäster Patelin, vars
odödliga juristskämt roat folk ända in i våra dagar.
Inom poesin kan 1400-talet visa upp två sådana
kontraster som den högaristokratiske visdiktaren Charles
d’Orleans [dårlea”8’] och den oefterrättlige
bohemen Fran§ois Villon [vijång’J, vars dunkla livsöde
i en upprörd brytningstid bildar bakgrunden till en
starkt personlig lyrik som inte har många motstycken
i den franska litteraturen.
Renässans och barock
Med 1500-talet kommer inflytandet från italiensk
renässans och humanism in på allvar. Nu börjar ett
flitigt sonettskrivande i Petrarcas stil men ofta med
starka tillskott av originalitet och djärv spekulation.
Dessa egenskaper utmärker särskilt Maurige Scève
[säv], som efter att länge ha varit bortglömd numera
brukar räknas till den franska poesins främsta.
Lätt-tillgängligare än denne subtile grubblare var hans
väninna Louise Labé, den av Lyonskolans många
skaldinnor som skrev den mest passionerade
kärlekslyriken.
Scèves arbete på att ge Frankrike en fullödig poesi
fortsattes av Plejaden, en diktarskola som egentligen
bara bestod av Pierre de Ronsard [rångsa’r] och
Joachim du Bellay [belä’], två olikartade
skaldenaturer som kompletterade varandra och lämnade åt
eftervärlden både stor poesi och ett litterärt program
där renässansens poetiska idéer kom till klart uttryck.
Den som drev deras verk till fulländning och kanske i
någon mån till överdrift var FRANgois de Malherbe
(malärT)], en sträng språkvårdare och själv en stor
poet, betraktad som den franska klassicismens
grund-läggare av både beundrare och vedersakare. De förra
har i denna klassicism sett ett mönster av klarhet och
reda som europeisk kultur varken förr eller senare
har nått upp till, de senare har beskyllt den för att ha
förkvävt den poetiska skaparkraften och därmed gjort
litteraturen likriktad och utarmad. I den mån
sistnämnda åsikter har behärskat kritiken - vilket har
skett både under romantiken och i våra dagar - har
de många skalderna före klassicismen och de få som
senare lyckades trotsa dess lagar dragits fram ur den
långa glömska som drabbade de flesta av dem under
den stränga skolans båda århundraden.
1500-talet var de stora åsiktsbrytningarnas tid. Till
striden mellan katoliker och protestanter kom det
humanistiska fritänkeriets mer eller mindre förtäckta
angrepp på hela det medeltida arvet. Hur djupt
protestantismen satt hos Clément Marot [marå’] är inte
så gott att veta. Hans lätta poesi har väckt otaliga ekon
bland hans galanta och sällskapliga landsmän, men
sin verklige sångare fick hugenotterna först med
Agrippa d’Aubigné [dåbinje’j, en skald av sådant
format att han spränger både tidens och partiernas
gränser. Bland prosakonstnärerna måste FRANgois
Ra-belais [rablä’; se d. o.] sättas mycket högt för den
enastående ordfyndighet, varmed han gav uttryck
åt sin kärlek till såväl den medeltida grovkornigheten
som den nya tidens frihetsidéer. Men sin fulla
mognad når denna litterärt mycket rika tid i Michel de
Montaignes [mångtänj’] Essais (1580-88). Här mö-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
