Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredsfrågan och fredsrörelsen — kan kriget avskaffas? - Freden måste organiseras - Pacifismen och maktmedlen. Moralisk avrustning och militär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1102 FREDSFRÅGAN ________________________________________
KAN KRIGET AVSKAFFAS?
Människorna, som delat upp sig i folk och
partier och kämpar mot varandra på många vis,
borde inse att det som skiljer är obetydligt mot
det som knyter oss samman. Det borde vara ett
broderssamfund på jorden, där enighet och
harmoni rådde. Inte så att alla blev lika, men så
att människorna älskade varandra och hjälpte
varandra att nå fram till klarare sanning och
större lycka. Det är inte hopplöst att lära
människorna att förstå detta, ty de trängtar
därefter.
’ Johann Amos Comenius
(1592—1670)
Fredsfrågan och fredsrörelsen. Efter
det första världskrigets slut 1918 var man i
flertalet länder mycket optimistisk beträffande
möjligheterna att lägga grundvalen för en stabil fredlig
ordning i världen. De oerhörda förlusterna i människoliv
och den enorma förstörelsen av materiella värden
borde, ansåg man, ha klarlagt för alla människor att
krig i världsomfattande skala innebär ett
fruktansvärt hot mot civilisationens, ja kanske mot hela
mänsklighetens bestånd.
Det visade sig emellertid snart, att den
världsorganisation, Nationernas förbund, som skapades i syfte
att förebygga krig och organisera det fredliga
samarbetet mellan folken, icke gav någon säker garanti för
att krig inte skulle bryta ut. NF utförde på många
områden av social och kulturell natur ett betydelsefullt
arbete för att vidga och stärka det mellanfolkliga
samarbetet, men det misslyckades i sin strävan att
åstadkomma ett vidgat ekonomiskt samarbete över
gränserna. Den viktigaste förklaringen härtill var utan
tvivel, att fredsviljan i verkligheten inte alls hade stärkts
genom folkens upplevelser under och efter det första
världskriget. Kriget hade skapat utarmning, missnöje
och hat, och mycket snart växte det upp nya rörelser
(fascism, nationalsocialism etc.), som öppet
förklarade att de hade för avsikt att med hjälp av
organiserat våld tillgodose det egna folkets intressen.
Freden måste organiseras
Så kom det sig att segrarmakterna i första
världskriget »vann kriget men förlorade freden». Under
1930-talet gick utvecklingen raskt hän mot en ny
världskatastrof, det andra världskriget 1939-45. När
detta krig, som åstadkom ännu större förödelse än
första världskriget, väl slutat med militär seger för
de förenade nationerna, hängav man sig inte åt
samma naiva fredsoptimism som under 1920-talet. Man
förstod att världsfreden inte skulle komma regnande
som manna från himlen, utan att det gällde att
vid
taga målmedvetna åtgärder för att organisera
freds-krafterna: man måste ställa maktmedel bakom en
internationell rättsordning, och ett alltmer intimt och
omfattande fredligt samarbete måste inledas mellan
folken i alla delar av världen på kulturlivets olika
områden. Ett uttryck för denna strävan är den nya
världsorganisation, Förenta nationerna, som bildades 1945.
Även om FN på många områden nått väsentligt
längre än NF, är det dock uppenbart att FN lika litet
som sin föregångare är en fullt utbildad
världsorganisation och att det har lika små möjligheter som NF
att ge garantier för att freden skall bestå. Det finns
följaktligen fortfarande all anledning att med stort
intresse och djupt allvar pröva vilka åtgärder som bör
iakttas för att säkerställa freden. Fredsfrågan är med
andra ord lika aktuell nu som tidigare, ja den har
blivit ännu mer brännande, eftersom den tekniska
utvecklingen för varje år går snabbt framåt, vilket
innebär att avstånden på jordklotet förkortas och att de
militära ledningarna får till sitt förfogande allt
ohyggligare förstörelsemedel.
Ett flertal sammanslutningar har bildats med
fredsarbetet som sin centrala uppgift. En del av dessa
fredsföreningar består av enskilda medlemmar, andra
är i första hand uppbyggda av folkliga organisationer
(fackliga, kooperativa etc.) som har andra första
-handsuppgifter men likväl önskar engagera sig i ett
aktivt fredsarbete. Enskilda personer och
organisationer, som accepterat denna målsättning, utgör led i
den s. k. fredsrörelsen.
Pacifismen och maktmedlen. Moralisk avrustning
och militär
Medan man tidigare inom fredsrörelsen var ganska
allmänt benägen att följa parollen: »Först avrustning
-sedan trygghet», har man numera i allt vidare kretsar
insett, att avrustningen tillhör de avlägsnare
framtidsmålen, varför man är mera benägen att följa den
omvända satsen: »Först trygghet — sedan avrustning.»
Inom fredsrörelsen råder dock fortfarande delade
meningar om vilka medel som bör tillgripas för att
nå fram till målet.
Ett huvudproblem inom den moderna fredsrörelsen
är inställningen till maktmedlen. Inom en radikalare
riktning (som ofta kallas pacifism, ehuru detta ord
även används som beteckning på fredsrörelse över
huvud) avböjer man i princip (ofta av religiösa eller
moraliska skäl) all användning icke blott av militära
maktmedel för fredens tryggande utan även av t. ex.
ekonomiska bojkottåtgärder. »Våld föder våld.» Inom
en annan huvudriktning anser man, att även de
maktmedel av militär, ekonomisk och annan art som kan
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
