Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frostskador och förfrysning — vad varje fjällfarare bör veta - Snabb behandling är av största betydelse för resultatet - Åtgärder vid förfrysning - Den förfrusna kroppsdelen kan bli hård och gipsartad vid svåra förfrysningar - Allmänn förfrysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1228 FROSTSKADOR och FÖRFRYSNING ___________________________________________________
VAD VARJE FJALLFARARE BOR VETA
Frostskador och förfrysning. För var
och en som bedriver vintersport är det av stor
vikt att veta något om köldskadorna och om deras
uppkomstbetingelser. Man måste från början ha klart
för sig, att även en mycket måttlig köld under
ogynnsamma förhållanden kan ge frostskador. Under krig
förekommer massor av köldskador, även om
temperaturen aldrig varit under o°. I allmänhet samverkar
flera moment vid uppkomsten av förfrysningar, t. ex.
hunger, utmattning, trånga skodon eller vantar,
fuktiga kläder och blåst. Särskilt utsatta för frostskador
är de kroppsdelar som brukar vara oklädda, framför
allt nästipp, kinder, haka och öron. Fötter och händer
utsätts för fara genom nedsatt blodcirkulation, genom
fuktighet från smältande snö eller från svettning.
Snabb behandling är av största betydelse för resultatet
Ju tidigare en frostskada kommer under behandling,
desto gynnsammare betingelser finns för ett gott
tillfrisknande. Därför är det av vikt att känna till de
tidigaste symtomen. Faran ligger däri att den skadade
oftast själv är omedveten om den risk han löper. Han
känner inga obehag och kan t. o. m. förvåna sig över
att andra i sällskapet klagar över kölden. Därför
ligger ansvaret för att köldskador upptäcks i tid hos
kamraterna. Om någon av de ovan uppräknade yttre
betingelserna för frostskada är för handen, måste en
ständigt upprepad ömsesidig besiktning äga rum. Man
iakttar då huden i varandras ansikten, tar då och då
av sig handskarna och undersöker fingrarna, känner
efter att tårna har bibehållen känsel genom att röra
på dem eller genom att slå pjäxorna mot varandra.
Kännetecknet på en begynnande förfrysning är vit,
känslolös hud. Det är ett givakt som på inga villkor
får försummas. Man måste ögonblickligen vidta
lämpliga åtgärder.
Åtgärder vid förfrysning
Behandlingen ute i det fria består i sakta, varsam
gnidning med torrt mjukt ylle, t. ex. en torr vante.
Gnidning med snö kan ofta göra skada, och gnidning
med bara händer kan vid stark kyla ge nya
förfrysningar. Man gnider långsamt och kraftigt från
normal hud och utåt över det kylda stället.
Om efter 10-12 minuters behandling ingen rodnad,
hetta eller smärta inträder i den skadade kroppsdelen,
är detta ett tecken på att en allvarligare skada är för
handen. Man betäcker då det skadade stället väl med
värmande plagg medan man noggrant ger akt på att
inget hopsnörande hinder för blodcirkulationen
uppstår, och så beger man sig fortast möjligt till
närmaste boning. Man inför den skadade i ett varmt
rum (obs! här är ej tal om allmän förfrysning utan
om lokal} och ser till att han får varma filtar och
värmepåsar på de icke frostskadade kroppsdelarna.
Ge honom också heta drycker! Gnidningen fortsätter
med torrt ylle eller bara händerna, gärna med litet
salva som skyddar och underlättar. Man håller på med
detta, tills några av de ovan omtalade tecknen på
återinträdande cirkulation infinner sig: rodnad, hetta och
smärta. Då och då håller man den skadade delen högt
upp i luften och stryker nedåt. Den skadade försöker
så tidigt som möjligt med aktiva rörelser av den
förfrusna kroppsdelen förbättra blodcirkulationen.
Den förfrusna kroppsdelen kan bli hård och gipsartad
vid svårare förfrysningar
Vid svårare fall av förfrysning är den skadade
kroppsdelen gråvit eller gulvit, kall, hård, känslolös
och huden orörlig; om man knackar på den, låter det
som att knacka på gips. Dessa fall behandlas i början
precis som de lättare, dock tar upptinandet längre tid.
Efter upptinandet blir kroppsdelen djupröd till
violett och svullnar och smärtar intensivt. Efter 2-3
dagar uppträder starkare svullnad, och små och stora
vätskefyllda blåsor uppkommer på huden. Faran är
nu att huden infekteras vid blåsomas sprickning. Man
tvättar huden försiktigt med något desinficerande
medel, t. ex. 1-2-procentig kloraminlösning, och torkar
noga. Om möjligt pudrar man med desinficerande
puder, t. ex. sulfatiazol eller liknande, och lägger på
torrt förband. Man undviker att öppna blåsorna, men
om de skulle spricka, klipper man sorgfälligt bort
varje liten flik av blåsan, pudrar och lägger på torrt
förband. Därefter lägges den sjuke med den skadade
kroppsdelen högt.
Den svåraste graden av förfrysning innebär ett
fullständigt förstörande av vävnaderna. Slutresultatet
blir brand och förlust av den skadade kroppsdelen.
Dessa fall liksom även den förra graden bör givetvis
fortast möjligt komma under sakkunnig behandling.
Allmän förfrysning
En helt annan behandling tillkommer den allmänna
förfrysningen. Härvidlag är det fråga om en individ
som på grund av i inledningen angivna ogynnsamma
omständigheter förlorat mera kroppsvärme än han
hinner producera (jämför Feber) och som av
ytterlig utmattning inte orkar hålla sig i rörelse tillräckligt
för att bibehålla kroppstemperaturen. Denna sjunker
småningom och närmar sig till slut den gräns som är
den lägsta som är förenlig med livets bestånd, omkr.
20°. Viljan att kämpa försvagas, den frysande ger till
slut helt tappt, lägger sig ned i snön och sjunker snart
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
