Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrverkeri — festillumination och nödsignal - De viktigaste ingredienserna - Raketens konstruktion - En mycket farlig lek - Fysik — från Aristoteles’ naturbetraktelser till den nyaste fysikens tankevärld - »Giv mig en fast punkt...» - Då man filosoferade i stället för att iaktta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vit bengalisk eld: 55 salpeter, 18 svavel, 5
svavel-antimon, 8 mönja.
Grön » »30 kaliumklorat, 16 svavel, 8 kol,
10 salpeter, 5 svavelantimon.
Röd » »22 kaliumklorat, 15 svavel, 1
harts, 50 strontiumnitrat.
Raketens konstruktion
Raketer består av en tillsnörd papphylsa,
innehållande en starkt packad sats som har till uppgift att
driva upp raketen i luften. Vidare finns en lättare
papphylsa, innehållande långsam sats med lyskulor.
Dessa senare tillverkas på liknande sätt som
bengaliska eldar, dock med tillsats av något gummi arabicum
som bindemedel. Vid formningen tillsättes sprit
(rödsprit), vilket ämne även begagnas i syfte att minska
riskerna vid arbetet med raketsatser samt för att
medge hård packning. Tändsnören och tändpapper
tillverkas med användande av mjölkrut, uppblandat med
gummi arabicum och sprit.
För större pjäser, sådana som används vid
offentliga fyrverkerier, begagnas sällan raketer, då de
nedfallande raketstängerna skulle kunna åstadkomma
skada. I stället skjuts pjäserna upp i luften med
tillhjälp av mörsare, varvid satsen samtidigt tänds genom
ett fänghål. Vid dess härpå följande explosion
utkastas de stjärnor, svärmare, visselpjäser osv. som skall
ge den pyrotekniska effekten.
_____________________________________ FYSIK 1255
En mycket farlig lek
Till de amatörer som av sådana praktföreställningar
förleds att själva experimentera med tillverkning av
fyrverkeripjäser må i detta sammanhang riktas en
allvarlig uppmaning till försiktighet. Av de
ingredienser som tidigare uppräknats är krutet ingalunda den
farligaste. Svartkrut exploderar nämligen inte genom
stöt eller rivning. Farligast är kaliumklorat och
liknande ämnen, som i och för sig visserligen varken kan
explodera eller brinna men som tillsammans med
oxi-derbara ämnen, framför allt svavel och svavelantimon,
ger ytterst explosiva blandningar.
Man kan få en aning om denna fara genom att på
ett papper blanda lika volymdelar kaliumklorat,
svavel och sand, exempelvis en knivsudd av varje, och
härefter fyra av satsen genom att ge den ett lätt slag
med en hammare med en sten som underlag. Varje
ansvarskännande fader borde, när hans son kommer
i »experimentåldern», låta denne utföra försöket i
fråga under kontroll för att ge honom ett åskådligt
begrepp om hur farliga dessa till synes oskyldiga
ämnen kan vara.
Eljest kan det gå som för den pojke vilken för några
år sedan blandade kaliumklorat och svavel i en
skokrämsburk. Vid tillvridningen av locket kom några
korn i kläm under detta, varigenom burkens innehåll
exploderade och pojken fick bägge händerna
söndertrasade.
FRÅN ARISTOTELES’ NATURBETRAKTELSER
TILL DEN NYASTE FYSIKENS TANKEVÄRLD
De senaste årtiondenas fysik har på matematisk väg nått fram till en väldig
sammanfattning av tingens väsen
Fysik (av grek, fy’sis, natur) betydde
ursprungligen läran om naturen, inte blott de livlösa
föremålen utan även de levande varelserna, men kom senare
att omfatta endast de förra, deras förändringar och
orsakerna till dessa. Redan på Aristoteles’ tid hade
emellertid himmelsföreteelserna avskilts från fysiken
och fördes antingen till astronomin eller
meteorologin. Som forntidens främste fysiker räknas
Demo’-kritos (omkr. 460-380 f. Kr.), atomteorins
grundläg-gare (se Atomerna).
»Giv mig en fast punkt. . .»
Ännu mera känd är ArkimeTes från Syrakusa på
Sicilien. Bland hans många mekaniska uppfinningar
är den arkimediska skruven, använd vid
vattenupp-fordringsverk. Hans kunskaper och
uppfinningsrikedom var enastående, och ännu i våra dagar brukar ett
mekaniskt geni kallas för »en sannskyldig Arkime-
des». Hans tilltro till människotankens förmåga att
utnyttja naturkrafterna kände knappast några gränser.
»Giv mig en fast punkt, och jag skall lyfta jorden från
hennes plats» (se Arkimedes).
Då man filosoferade i stället för att iaktta
Fastän alltså även i forntiden betydelsefulla
upptäckter gjordes inom fysiken, föll det dock ej flertalet
stora tänkare in att göra några experiment, ja, sådana
betraktades ofta med ett visst förakt. Man föredrog
huvudsakligen att filosofera, dvs. att härleda
naturlagarna på tänkandets väg — utan att pröva om de
stämde med verkligheten. Den mest kände av dessa
grekiska tänkare var Aristo’teles (384-322 f. Kr.).
I nära två årtusenden fram till medeltidens slut var
han den obestridde auktoriteten i frågor rörande
naturföreteelserna. I stället för att genom försök och
iakttagelser vända sig till naturen med sina frågor
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
