Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik — från Aristoteles’ naturbetraktelser till den nyaste fysikens tankevärld - Då Chicagos spårvagnar tjänade vetenskapen - Einsteins relativitetsteori - Naturföreteelserna försiggår språngvis - Vem upptäckte dessa språng?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK
1263
Pierre Simon de Laplace.
Michael Faraday.
James Clerk Maxwell.
The Svedberg.
stått stilla i världsrymden. Experimentet att påvisa
en jordens rörelse genom världsetem hade totalt
misslyckats. Naturen hade vägrat att besvara hans fråga,
och märk väl, alla senare försök i syfte att utröna om
jordens rörelse utövar inflytande på några fysikaliska
företeelser har rönt samma öde.
Einsteins relativitetsteori
Nu kommer fortsättningen. I misslyckandet av
alla dessa experiment såg Einstein en
allmän. naturlag, som utan undantag gäller för alla
naturföreteelser. Michelsons försök ledde honom
därför till att 1905 uppställa sin relativitetsteori, enligt
vilken tid och avstånd är relativa storheter, dvs. har ett
bestämt värde endast under vissa förutsättningar,
eller annorlunda uttryckt: de uppmätta värdena på tid
och avstånd är beroende av den hastighet med vilken
den mätande iakttagaren rör sig. Den geniala teori,
som så häftigt upprört sinnena, därför att den
förmenades strida mot »sunt förnuft», räknas nu till fysikens
oumbärligaste verktyg. Den har bidragit till otaliga
upptäckter inom både stjärnornas och atomernas värld.
För de mest uppseendeväckande av dem redogöres i
artikeln Einstein. En av teorinskonsekvenser är denna:
Materia kan omvandlas i energi och tvärtom.
Naturföreteelserna försiggår språngvis
Den omvälvning av vår naturuppfattning som äger
rum alltsedan sekelskiftet är fullt lika stor och
betydelsefull som den Kopernikus och Newton
genomförde. Vi har redan nämnt några av de stora R som
bidragit till att revolutionera den nutida fysiken. Nu
några ord om en annan ny idé, som rentav blivit kallad
den nyare fysikens djärvaste tanke. Sedan gamla tider
har man trott, att »natura non facit saltus» (lat.,
naturen gör inga språng). Från och med tiden närmast
efter sekelskiftet frågar sig däremot fysikern, om
naturen överhuvudtaget gör någonting annat än språng.
Världen syns honom jämförbar med en biograf. Vi
tycker att bilderna på duken utan avbrott övergår i
varandra, fastän de i själva verket avlöser varandra,
en efter en (omkr. 24 st. per sekund), åtskilda av
tids-uppehåll. Vårt öga kan inte skilja de särskilda
bilderna åt, utan dessa sammansmälter till ett
sammanhängande helt. På liknande sätt uppfattar den
moderna fysiken naturskeendena. Dessa ansågs förr vara
kontinuerliga, dvs. sammanhängande, oavbrutet
fortgående med oändligt små förskjutningar. Numera
antas alla fysikaliska förändringar försiggå - liksom
på biograf duken — diskontinuerligt.
Vem upptäckte dessa språng?
År 1900 hade tysken Planck (nobelpristagare 1919)
med anlitande av sin utomordentliga tankekraft
lyckats härleda en formel för värmestrålningen från en
glödande kropp. Resultatet väckte oerhört uppseende
inom fackkretsar, inte blott därför att hans
strålningslag verkligen stämde med mätningarna utan också,
och kanske ännu mer, därför att han ansågs ha slagit
in på äventyrliga, ja löjeväckande vägar. Enligt den
åskådning som byggde på Maxwells och Hertz’
arbeten kunde kropparnas atomer uppsuga och utsända
ljuset i en jämn, oavbruten ström. Planck fann
emellertid, att denna uppfattning ledde till felaktiga
formler. Han kom då på den lysande idén att
matematiskt beräkna förloppet, om detta utbyte mellan
ljuset och atomerna tänktes försiggå språngvis i ytterst
små men likväl ändliga portioner. Nu stämde
formlerna med erfarenheten! På liknande sätt som materien
utgörs av atomer och dessa i sin tur är uppbyggda av
elektriska, odelbara små byggnadsstenar (däribland
elektroner), tänkte sig alltså Planck, att även energin
är uppdelad i energiatomer eller kvanta (lat. quantum,
en viss myckenhet). Härav namnet kvant- eller
kvantumteorin. Till skillnad från de minsta elektriska
kvanta, som alla är lika stora, måste energikvanta
enligt teorin vara olika stora alltefter energiformen och
ändras på ett lagbundet sätt. Så t. ex. måste ett
energikvantum av det violetta ljuset vara ungefär dubbelt
så stort som för det röda ljuset, enär det förra har
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
