Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik — från Aristoteles’ naturbetraktelser till den nyaste fysikens tankevärld - Materiens dubbelnatur - Det färskaste universum - Den nya alkemin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK 1265
Niels Bohr.
Max Planck.
Ernest Rutherford.
Louis de Broglie.
bl. a. av elektriska laddningar, protoner (atomkärnor)
och elektroner. Alltså måste t. ex. elektroner vara
åtföljda av materievågor. Sök tvinga dessa till
samverkan, till interferens! Det var just vad bland andra
engelsmannen G. P. Thompson, nobelpristagare 1937,
gjorde. Han lät en ström av elektroner, som med
oerhörd hastighet utslungades från katoden, den negativa
polen i ett urladdningsrör, träffa en metallhinna som
var så tunn, att elektronerna fortsatte rakt igenom
den. Och vad inträffade? Jo, bilden på en fotografisk
plåt bakom metallhinnan var av alldeles liknande slag
som om mycket kortvågiga strålar passerat igenom
den, och bilden hade just det utseende och den storlek
som teorin förutsagt. Materien uppför sig
alltså som en vågrörelse. De Broglie, som framförde
sin teori 1924, erhöll nobelpriset fem år senare.
Det färskaste universum
En fullständigt ny, förut oanad sida av materiens
natur har härmed blivit uppenbarad för oss. Ja, än
mer! De senaste årtiondenas fysik har på matematisk
väg nått fram till en väldig syntes eller
sammanfattning av olika sidor av tingens väsen. Naturen är
tydligen helt annorlunda beskaffad i sina innersta
gömslen än den synes vara för våra grova sinnen. Det finns
inte, såsom 1800-talets fysik tänkte sig, två världar:
en ljusets och vågornas, en materiens, atomernas och
elektronernas värld. Det existerar en enda värld. Några
av dennas egenskaper »förklaras» genom vågteorin,
andra genom kvantteorin.
Den allra nyaste fysiken med de Broglie, Heisenberg,
Schrödinger och Dirag [daj’rak] som pionjärer (de
tre sistnämnda nobelpristagare 1932-33) har lyckats
att på ett rentav fantastiskt sätt beskriva verkligheten
och även vägleda upptäckarna. Men å andra sidan har
denna s. k. vågmekanik, kvantmekanik eller
nya atomfysik kastat på skräphögen många av de
begrepp och föreställningar som ännu för några
årtionden sedan ansågs oumbärliga inom fysiken. T. o. m.
Einsteins relativitetsteori förefaller inför dessa
omstör
tande idéer som en ganska tam »förenkling och
förädling» av Newtons mekanik. Den bild man tidigare
gjort sig av materien såsom sammansatt av
oföränderliga partiklar har måst överges. Fysiken av i dag
påstår, att materiens byggnadsstenar varken är
beständiga eller har en bestämd utsträckning. Den nya
atomfysiken synes t. o. m. vilja upplösa hela vårt
materiella universum i vågor och intet annat än vågor,
»ma-ganiserade» vågor eller materia och strålande vågor.
»Allting flyter», sade redan fem århundraden f. Kr.
»den dunkle» grubblaren Herakleitos från Efesos,
som förkunnade, att det ej gives något fast och
bestående i verklighetens värld.
Den nya alkemin
Ända in på 1900-talet trodde man i sin strävan efter
att pressa in naturföreteelserna i ett så enkelt och
åskådligt system som möjligt, att grundämnena var
oföränderliga och oförstörbara. Denna åskådning fick
ett grundskott genom makarna Curies [kyrf]
upptäckt av radium 1898. Detta, att ett grundämne med
hög atomvikt kunde sönderfalla av sig självt,
fullkomligt oberoende av yttre omständigheter, var en
iakttagelse av revolutionerande betydelse för vår
uppfattning om materiens byggnad och utgör själva
upprinnelsen till den omfattande fysikaliska vetenskap vi i
dag kallar kärnfysik. Ända fram till 1930 kände man
dock endast tre slags elementarpartiklar, av vilka all
materie ansågs vara uppbyggd, nämligen elektro’ner,
proto’ner (vätekärnor) och foto’ner (ljuskvanta).
Genom arbete av makarna Joliot-Curie [sjåliå’-]
röjdes dock ungefär vid denna tid förekomsten av
ytterligare elementarpartiklar, och 1931 påvisade
engelsmannen Chadwick existensen av oladdade
mass-partiklar, vilka benämndes neutro’ner. Redan
Chad-wicks lärare Rutherford [raöbfad] hade 10 år
tidigare sökt påvisa en dylik partikel, som han på
teoretiska grunder ansåg erforderlig som ett av naturens
byggnadselement. Nobelpristagaren C. D. Anderson
kompletterade schemat 1932 genom sin upptäckt av
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
81—40^56^ iii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
