Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning — en kampidrott med vapen - Florett, värja och sabel - Träning - Sverige i internationell konkurrens - Färg — färg och färgämnen - Färg och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1282 FÄRG _________________________________________
retten är skolvapnet, värjan och sabeln
tillämpnings-vapen. Damer använder endast florett.
Florettfäktningen är strängt bunden vid vissa
bestämda, logiskt uppbyggda regler. Blir man anfallen,
måste man t. ex. först parera och sedan ripostera.
Anfallstavlan, den del av motståndarens kropp där
stöt räknas, är begränsad till att omfatta bålen.
Sabelfäktningen följer i stort sett florettfäktningens
regler. Då både stötar och hugg här gäller, blir
»spelet» mera omväxlande. Anfallstavlan omfattar här
bålen, armarna och huvudet.
Värifäktningen är däremot mera fri. Här gäller det
uteslutande att träffa först. Man behöver inte först
parera och sedan ripostera. Man har full rätt att göra
ett motanfall. Men man måste genom detta träffa före
motståndaren. Tidsföljden avgörs vid tävlingar
numera ofta medelst »elektrisk bedömning».
Anfallstavlan omfattar hela kroppen. Härav den oerhörda
snabbhet och påpasslighet som karakteriserar värj
fäktningen.
Träning
Fäktträningen kan liksom all idrottsträning
indelas i konditionsträning och specialträning. Att
teknikträningen för fäktning med dess många rörelser och
rörelsekombinationer kräver en lång tid är självfallet.
Den psykiska träningen (uppövande av förmågan att
reagera snabbt för motståndarens rörelser, bedöma ett
läge, besluta och handla) tar dock ännu längre tid.
Häri ligger förklaringen till att mången fäktare når
sina bästa resultat först vid en ålder då hans
kroppsliga prestationsförmåga redan är på tillbakagång.
Detta innebär å andra sidan en oerhört stor tillgång
för fäktningen. De flesta andra idrotter förlorar sin
tjusning, när »spänsten» börjar avtaga, i regel vid
30-35 år. Fäktningen kan man med god behållning
utöva ända in i 60-70-årsåldern. Den äldres »vana öga»
uppväger ofta ynglingens större fysiska fördelar. Ett
typiskt exempel är G. Dyrssens SM på värja vid 60
års ålder 1952.
Sverige i internationell konkurrens
De internationella tävlingarna i fäktning har alltid
dominerats av Italien och Frankrike. Bland damerna
har danskorna spelat en stor roll, men under de två
senaste decennierna har fäkterskorna från Tyskland,
Österrike och Ungern varit de dominerande. I
Sverige, där fäktning länge var en typisk officerssport,
har under de senaste 25 åren ett kraftigt arbete
nedlagts även i civila kretsar och speciellt bland
akademikerna i Stockholm. En betydligt förbättrad
standard i värj fäktning har blivit följden.
De största svenska fäktframgångama, alla på värja,
är Hans Drakenbergs EM 1935, de olympiska
placeringarna i lag (2. 1936 och 1952, 3. 1948), i VM i lag
(2. 1938, 1947 och 1954) samt ett par individuella
VM-placeringar (2. 1947, 3. 1949).
FÄRG OCH FÄRGÄMNEN
Färg. När vi ser en färg, orsakas detta - utom i
betydelselösa undantagsfall - av att vårt öga träffas
av ljus, som antingen når oss direkt från ljuskällan
eller på sin väg till ögat har återkastats, reflekterats,
mot något föremål i omgivningen. Tänker vi oss att
belysningsljuset är vitt, t. ex. dagsljus, så förändras
detta vita ljus tydligen på något sätt när det
återkastas från ett färgat, t. ex. rött föremål.
Färg och ljus
För att förstå hur detta sker, måste man ha klart
för sig, att det vita ljuset icke är enhetligt utan
sammansatt av ett stort antal enkla ljussorter som, om de
tillsammans får verka på ögat, ger upphov till
synintrycket »vitt». I själva verket vet man sedan länge att
ljuset till sin natur är ett slags vågrörelse. Låter man
det t. ex. passera genom ett på lämpligt sätt anordnat
prisma, uppdelas det i sina enkla beståndsdelar,
spek-tralfärgerna, vilka i det synliga ljusets »spektrum»
är ordnade efter varandra alltefter stigande våglängd
från ungefär fyra tiotusendels till sju tiotusendels
millimeter. Dessa olika ljussorter ter sig för oss som
olika färgade; går man från korta till långa ljusvågor,
passerar man i spektrum färgerna: blåviolett, blått,
blågrönt, grönt, gulgrönt,- gult, gulrött och slutligen
rött.
I själva verket finns ljusvågor av samma natur med
både kortare våglängd än fyra tiotusendels
millimeter och längre än sju tiotusendelar, fastän vårt
synorgan icke är känsligt för dessa »osynliga ljussorter».
Till dem som är kortare än det synliga ljuset hör de
ultravioletta (som orsakar solbrännan) och
röntgenstrålarna; till de långvågigare hör värmestrålarna och
radiovågorna. Alla dessa ljussorter är fysikaliskt sett
av samma natur som det synliga ljuset och skiljer sig
från detta endast genom sin kortare resp, längre
våglängd.
Vad händer nu när vitt ljus, dvs. en
sammansättning av alla möjliga ljussorter mellan fyra och sju
tiotusendels millimeter återkastas från låt oss säga
ett grönt föremål? Jo, det gröna föremålet har
förmågan att utvälja och återkasta endast vissa av de
ljussorter som träffar det, medan de övriga i större eller
mindre grad kvarhålls eller absorberas. Det är
emel-letid icke så, som många föreställer sig, att en grön
färg återkastar endast spektrums gröna våglängder.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
