Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färg — färg och färgämnen - Färg och ljus - Synsinnets verkningssätt - Färgernas system - Målning och färgning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRG 1283
En grön färg återkastar sålunda i stort sett hela
spektrums mittområde och, för att ta ett annat exempel,
en gul färg som regel hela den långvågiga delen av
spektrum fram till och med det gula.
Alla dessa återkastade ljussorter blandar sig nu
optiskt i vårt öga till ett enhetligt grönt eller gult
färgintryck, på samma sätt som samtliga ljussorter om de
tillsammans får träffa ögat blandar sig till vitt. Det
förtjänar i detta sammanhang omnämnas att icke alla
ljussortema krävs för att blandningsresultatet skall
bli vitt. Man kan t. ex. välja ut vissa spektralfärger i
spektrum, som ensamma, om de blandas på ovan
angivet sätt, sammansätter sig till vitt. Ljussorter med
denna egenskap (det kan vara enkla eller
sammansatta ljusblandningar) kallas för komplementfärger.
Synsinnets verkningssätt
Man har nu sedan lång tid tillbaka frågat sig vad
som sker när ögat träffas av ljus och en
färgförnimmelse kommer till stånd. Ett flertal teorier har under
tidernas lopp sett dagen och på grund av sin större
eller mindre sannolikhet vunnit anhängare. Något
mera bestämt vetande om dessa frågor har vi
emellertid fått först på senare tid, då direkta experimentella
resultat framkommit, i stor utsträckning genom
forskningar av svensken Ragnar Granit.
Förhållandena har visat sig vara ytterst
komplicerade och får alltjämt anses vara långt ifrån
fullständigt utforskade. För praktiska ändamål får vi tills
vidare nöja oss med ett antal erfarenhetsrön om
sambandet mellan det ljus som träffar ögat och det därav
föranledda färgintrycket.
Viktigast i detta sammanhang är att en och samma
ljussammansättning icke alltid ger upphov till samma
färgintryck och omvänt att ett och samma färgintryck
kan orsakas av många olika ljussammansättningar
(jämför det ovan sagda om komplementfärger).
Något entydigt samband mellan egenskaperna hos det
ljus som träffar ögat och det uppkomna färgintrycket
existerar alltså icke. Ögat har nämligen förmågan att
i hög grad »omstämmas», beroende dels av
belysningen och dels av andra, samtidigt sedda färger. Som
ett enkelt exempel på sistnämnda förhållande kan
erinras om det välkända faktum, att t. ex. en grå färg
ser ljusare ut i mörk än i ljus omgivning. Detta
förhållande, som även har sin motsvarighet bland de
kulörta färgerna, brukar kallas färginduktion eller
sim-ulta’nkontrast.
Färgernas system
Även om de fysiologiska processer genom vilka
färgförnimmelserna kommer till stånd är mycket
ofullständigt kända, så har vi numera lika god kännedom
om färgförnimmelserna själva, deras egenskaper och
inbördes relationer till varandra som om de olika
Ijus-sammansättningarnas fysikaliska egenskaper.
De viktigaste egenskaper vi kan iaktta hos själva
färgförnimmelserna kallas färgton, mättnad och
ljushet. I själva verket kännetecknas varje tänkbar färg
av en viss bestämd färgton, mättnad och ljushet.
Se färgplanschen mot s. 1286.
Med färgton menas den egenskap, som beskrives
med orden: gult, gulrött, rött, blårött, blått, blågrönt,
grönt, gulgrönt - och tillbaka till gult. Färgtonerna
ordnar sig alltså naturligt i en i sig själv återlöpande
skala med jämna övergångar från den ena färgtonen
till den andra. Denna färgtonskala brukar kallas
färgtonkretsen. Alla färgtonkretsens färger bedöms till
sitt utseende i förhållande till de fyra (psykologiska)
grundfärgtonerna, den rent gula (dvs. en gul ton som
varken drar mot grönt eller rött), den rent röda, rent
blå och rent gröna.
Beroende på hur starkt färgtonen framträder hos
en viss färg - om den är blekröd, högröd eller
djupröd t. ex. - säger man att den har större eller mindre
mättnad. Ljusheten slutligen anger, som ordet säger,
hur ljus färgen är.
Alla färger kan nu beskrivas med hjälp av dessa
tre grundegenskaper. Bruna färger t. ex. är samtliga
av gulröd färton, tämligen mörka och ofta obetydligt
mättade. Man brukar också säga att de bruna färgerna
är »oklara», dvs. ter sig gråaktiga i jämförelse med
t. ex. apelsinens klart gulröda färg. Alla färgtoner,
icke blott de gulröda, har oklara representanter ehuru
de ej fått en särskild samlingsbeteckning.
Målning och färgning
När det gäller att ge ett föremål en viss önskad färg
kan detta ske på två i princip olika sätt: målning
eller färgning. Som typexempel på det förra slaget
av färggivning kan anföras målning av en möbel
med oljefärg eller lackfärg, på det senare färgning av
tyg. Vid målning har man alltid ett pigment eller
färgämne i form av ett fint, olösligt pulver, vilket med
hjälp av ett lämpligt bindemedel - det kan vara
linolja, lim, eller i lämpliga lösningsmedel löslig
cellulosa - så att säga »klistras fast» vid underlaget.
Vid färgning däremot binds färgämnet på rent kemisk
väg vid det färgade materialet. Olika material, t. ex.
olika textilfibrer, ylle, bomull, konstsilke osv., fordrar
därvid i allmänhet olika färgämnen för att den
kemiska bindningen till det färgade materialet skall
komma till stånd. I vissa fall måste man först
belägga textilfibrerna med ett material som häftar fast
vid dem, vilket sedan i sin tur förmår kemiskt binda
färgämnet. Detta förfaringssätt kallas betning.
Medan vid målning färgämnet alltid bör vara
olösligt i bindemedlet, sker t. ex. färgning av tyg i princip
alltid med hjälp av en lösning av färgämnet i vilken
tyget neddoppas. I vissa undantagsfall, som t. ex. vid
färgning av plast och cement, inblandas det
olösliga färgämnet i det färgade föremålets massa.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
