Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färg — färg och färgämnen - Sköldlusen levererar färgämnet till läppstiften - Färgämnenas användning - Färöarna — stormarnas land - Ruinerna av en vulkanplatå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1286 FÄRÖARNA __________________________________
bin och innehåller järn, växtfärgämnet klorofyll
däremot innehåller magnesium.
Färgämnenas användning
De organiska färgämnena används dels till
färg-ning av garn, tyger, läder, papper, födoämnen, olika
tekniska preparat o. d., dels till framställning av
tryck-och målarfärg. För att kunna användas till färgning
måste de antingen vara lösliga i vatten eller på något
sätt först kunna överföras i vattenlöslig form och
därefter åter kunna utfällas på tygfibrerna.
I tekniskt hänseende brukar man indela de olika
organiska färgämnena efter det förfarande enligt
vilket färgningen utförs. Sura färgämnen färgar ylle i
sur lösning men ej bomull. Hit hör de s. k.
azofärg-ämnena (bismarckbrunt, orange, flavazol) och vissa
nitrofärgämnen (pikrinsyra, martiusgult). Basiska
färgämnen färgar ylle och siden direkt samt bomull
efter betning, dvs. tygets behandling med en lösning
av garvsyra och vinsten i vatten. Hit hör de flesta
anilinfärgämnena. Substantiva bomullsfärgämnen
används till färgning av bomull och halvylle. Färgningen
sker vid närvaro av vissa salter, och färgerna kallas
därför även för »saltfärger». En hel del s. k.
hemfärger hör hit. Kypfärgämnen är framför allt indigo
och indantrenfärgämnena. Genom kypfärgningen får
man den mest äkta färgen. Färgämnet omvandlas först,
vanligen genom reduktion, i en färglös, vattenlöslig
förening. Vid färgningen neddoppas fibermaterialet
i en dylik lösning, varefter det endast behöver utsättas
för luftens oxiderande inverkan för att färgen åter
skall framträda. Betfärgämnen är sådana som med
metallbaser ger färgade lacker. Hit hör framförallt
alizarinfärgämnet. Tyget doppas först i t. ex. en
kromlösning och torkas, varvid kromhydroxid utfälles på
fibrerna. Det så behandlade tyget indränkes sedan
med färglösningen. Vid behandling med
framkallnings-färgämnen doppar man tyget först i en färglös
lösning av en viss förening och, sedan tyget torkat, i en
annan lösning, som kemiskt reagerar med det första
ämnet till en färgad produkt.
De vanligaste använda färgämnena är svarta.
Härmed färgas ca 70 % av alla färgade varor. Ca 15 %
färgas blått, resten med övriga färgnyanser.
Förr ansåg man ofta »anilinfärger» för giftiga. Det
berodde på att man någon gång använt
arsenikföreningar vid framställning av dem. Nu är det däremot
ingen risk att använda tjärfärger. Tvärtom, de verkar
ofta t. o., m. desinficerande och man har börjat
använda dem som bakteriedödande medel.
STORMARNAS LAND
Färöarna. På Färöarna råder aldrig någon
riktig sommar och aldrig någon riktig vinter. Vädret är
ständigt råkallt och blåsigt. I Thorshavn, ögruppens
enda stad, är juli månads medeltemperatur endast
+ io,8° C och de kallaste månaderna
(januarimars) + 3,2° C. Årsnederbörden är 1 600 mm, nära
tre gånger så stor som i Stockholm. Stormar rasar
året runt. Under de västliga vinterstormarna vräker
Atlanten vilt mot dessa klippöar, underminerar
kusterna, varigenom efter hand väldiga bergväggar
uppstått, som brant stupar ned i havet. På så sätt har
halva landet uppslukats av havet, och det som är kvar
har delats upp i 18 större och mindre öar, av vilka
17 är bebodda.
Ruinerna av en vulkanplatå
Färöarna utgör ruinerna av en tertiär vulkanplatå,
uppbyggd av basaltbäddar, växellagrade med tuffskikt.
Då lavan vittrar långsammare än tuffen, bildar den
branter, hamrar, medan tuffen ger upphov till
sluttande terrassplan, lier. Den västra delen av
vulkanplatån med de gamla vulkankratrarna har havet
uppslukat, det är sydöstsluttningarna som är kvar; de
högsta delarna av den återstående platån påträffas i väster,
där Slættaratindur på Österö och Skalingur på Strömsö
når resp. 882 och 768 mö. h. För övrigt ligger platåytan
vanligen på 300-500 m ö. h. Den är kal; öarna saknar
skog, endast vid östsidans stränder och kring sunden
finnes bygd. Den övriga delen av öarna uppfylls
vanligen av gräshedar eller torvslätter och ger en svensk
närmast samma helhetsintryck som en lappländsk f
jäll-hed ovanför skogsgränsen.
Åkerbruket är föga utvecklat. Förutom hö, som ger
god skörd, odlas inte mycket annat än potatis och
rotfrukter. Däremot är boskapsskötseln av vikt; på 100
inv. kommer 240 får. Öarnas namn betyder också
»får-öarna». Fårskinn och ull hör till öarnas
exportprodukter.
Mer inkomstbringande är dock den andra
huvudnäringen: fisket. Väl en tredjedel av befolkningen har
sitt uppehälle av fisket, som främst omfattar torsk,
vilken utföres i form av klippfisk eller saltad bl. a.
till medelhavsländerna och Storbritannien. Även
valfångst och insamling av fågelägg och dun i
västkustens imponerande fågelberg gav särskilt förr viktiga
bidrag till färingarnas utkomst.
Särskilt intressant är fångsten av grindval, en
del-finart som under eftersomrarna uppträder i stora
stim vid Färöarnas kuster. Så fort någon upptäcker en
flock av dessa valar, sänds genast underrättelse till
traktens befolkning, som nu går man ur huse. En
kedja av båtar bildas, som driver in valarna mot land
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
