Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färöarna — stormarnas land - Ruinerna av en vulkanplatå - Färöarna blir självständiga - Föda — näringslärans grunder - Moderna metoder att studera ämnesomsättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖDA 1287
och stänger in dem i en fjord, där de harpuneras från
båtarna. Fångsten delas sedan upp på deltagarna och
ger vanligen god behållning.
Färöarna blir självständiga
Färingarna är ett kraftigt, begåvat, i farorna härdat
släkte, som tog öarna i besittning under
vikingatiden. Landet var till en början självständigt men
kom 1035 till Norge och 1380 med detta land till
Danmark. Digerdöden bortryckte största delen av
befolkningen, men Färöarna återbefolkades genom norska
invandrare. 1816-1948 bildade öarna, vilkas areal nu
är 1 399 km2 med 31 700 inv., ett danskt amt. Från
1890-talet framträdde emellertid en stark nationell
rörelse. I samband med Islands lösgörande från
Danmark framfördes de färöiska självständighetskraven
med ökad skärpa. Våren 1948 blev dessa i stort sett
tillgodosedda. Färöarna är nu ett självstyrande
område i union med Danmark, som i Thorshavn
representeras av en riksombudsman. Den lokala självstyrelsen
utövas av lagtinget, som har 30 ledamöter.
Det gamla färöiska språket, som utgrenats ur
forn-norskan och som med en mängd bevarade
ålderdomliga drag påminner om isländskan, upplever nu en
uppgångsperiod efter att i århundraden ha tryckts
ned under danskans övervälde.
NARINGSLARANS GRUNDER
rODA. I äldre tider var det mycket vanligt, att man
liknade människokroppen vid en stor verkstad, som
innehöll en hel rad av olika maskiner, de olika
organen. Magen jämfördes med panncentralen, där födan,
bränslet, förbrändes. Extremiteterna var hävstänger
och musklerna motorer, hjärtat en pump och huden
ett värmeelement. Från det stora kopplingsbordet,
hjärnan, leddes impulser i kablar, nervtrådarna, ut
till de olika maskinerna, varigenom deras
verksamhet kunde samordnas. Denna populära bild har
emellertid aldrig varit tillfredsställande. Den är både falsk
och missvisande. Numera anses den också vara
alldeles omodern.
Ett karakteristiskt drag i den nyss skildrade bilden
var, att man betraktade de olika organen som
alldeles oföränderliga bildningar, vilka tämligen
självständigt arbetade oberoende av varandra. Det är särskilt
på denna punkt, som kritiken sätter in. Med någon
överdrift skulle man kunna säga, att inga organ är
oberoende av varandra och att de heller inte är lika
från ett ögonblick till ett annat. Ja, ingen människa är
densamma i dag som i går eller ens för ett ögonblick
sedan. Då vi vill studera vad som sker i kroppen,
gäller det att inte tänka statiskt utan dynamiskt.
Moderna metoder att studera ämnesomsättningen
Om man vill fixera det nya betraktelsesättets
genombrott till en bestämd tidpunkt, kan man välja
året 1941. Då publicerades nämligen de första
undersökningarna på djur, som hade fått äta mat
innehållande isotoper av väte och kväve. Isotoper kan inte
skiljas kemiskt från motsvarande normala atomer.
De deltar därför i kroppens kemiska reaktioner
precis på samma sätt som dessa. Men de kan lätt
upptäckas och följas med fysikaliska instrument. Man hade
alltså nu fått en möjlighet att följa ämnenas vägar och
öden inuti kroppen. Resultaten lät inte länge vänta på
sig. Medan man tidigare hade trott, att kroppsfettet
huvudsakligen var ett slags depå för upplagring av
kalorier och att det vanligen inte alls deltog i
ämnesomsättningen utan blott användes då energitillförseln
var otilllräcklig, t. ex. vid svält, innehöll 45 % av
försöksdjurens kroppsfett redan efter fyra dagar den
tillsatta väteisotopen. Detta måste betyda, att nära
hälften av fettet hade nybildats på denna korta tid och
att en motsvarande mängd gammalt fett hade
försvunnit. På liknande sätt fann man, att också äggvitan
undergick en kontinuerlig nedbrytning, omlagring och
uppbyggnad. Ämnen byts ständigt såväl inom de olika
organen som mellan dem. Förhållandena växlar från
det ena ögonblicket till det andra. Människan är sig
aldrig lik.
Det finns två huvudmetoder, med vilka man kan
studera ämnesomsättningen. Den äldsta, som
fortfarande används mycket, är att ingående analysera
sammansättningen och beskaffenheten hos vad som
tillförs kroppen - födoämnen, vatten och
inandnings-luft - och jämföra detta med vad som lämnar
kroppen - urin, avföring, svett och utandningsluft.
Härigenom blir det möjligt, inte bara att göra upp en
balans över kroppens inkomster och utgifter, utan också
att dra slutsatser om en del av de omvandlingar, som
måste ha skett i kroppen. På experimentdjur kan
denna metod också tillämpas på olika organ och
vävnader, ja t. o. m. på enstaka celler. Även om detta
tillvägagångssätt alltjämt är mycket viktigt och ännu
skänker nya resultat, ger det dock en mycket
ofullständig bild av det som sker inuti kroppen, alldeles
på motsvarande sätt som även den utförligaste
kassarapport över en industrikoncerns ekonomi aldrig kan
ge en levande inblick i det som verkligen sker i dess
olika företag. Det är i detta avseende som bilden
fullständigas genom tillämpningen av de nya metoder,
som utvecklingen på det fysikaliska och kemiska
området ställt till förfogande, och bland vilka den ovan
antydda isotopmetoden är en av de viktigaste.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
