Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Garibaldi, Giuseppe — Italiens frihetshjälte - Frihetskampen och segern - Garibaldis styrka och svaghet - Garvning och garvämnen — hur hudar blir skinn och läder - Att garva en hud tog förr mer än ett år - Nya garvningsmetoder - Sämskskinnsberedning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I364 GARVNING ___________________________________
männen sitt intåg i Neapel, varefter Garibaldi i
konungens händer nedlade den makt han dittills utövat
och drog sig tillbaka till Caprera.
Garibaldis styrka och svaghet
Siciliens och Neapels erövring är Garibaldis
storverk. Följande år kunde Viktor Emanuel utropas till
Italiens konung. Endast Venetien och Kyrkostaten
återstod. De äventyrliga försök Garibaldi sedan gjorde
att kröna verket med Kyrkostatens erövring slutade
med fiasko och avslöjade hans största svaghet,
bristen på politiska insikter och politisk klokhet. Tiden
var ännu inte mogen. Påven skyddades av mäktiga
krafter, främst Napoleon III i Frankrike. Först
fransktyska kriget gjorde en införlivning möjlig (1870).
Ve
netien hade Italien erhållit fyra år tidigare genom att
uppträda som Preussens bundsförvant i kriget mot
Österrike.
Garibaldis stora tillgångar var det orädda och
impulsiva lynnet och den utomordentliga förmågan att
rycka folk med sig. Hos sin samtid var han oerhört
populär. Den röda skjortan och den svarta
slokhatten - Garibaldis stående uniform - blev modet för
dagen; t. o. m. Karl XV i Sverige lät avporträttera
sig i denna dräkt. Den frihetsdyrkande samtiden såg
i Garibaldi den italienska enhetens egentliga skapare
- det är först en mera kritisk eftervärld som inrymt
denna plats åt statsmannen Cavour. I det moderna
Italiens historia har han emellertid inskrivit sitt namn
för alla tider.
HUR HUDAR BLIR SKINN OCH LADER
GaRVNING och GARVÄMNEN. Med garvning
förstår man den procedur genom vilken hudar och
skinn bereds till läder. Jämfört med den oberedda
djurhuden, som i regel snart förlorar sin styrka och
lätt angrips av mögel och röta, har det färdigberedda
lädret en betydande hållfasthet, slitstyrka och
mot-ståndsförmåga mot bakterieangrepp.
Konsten att garva hudar går tillbaka till
förhistorisk tid. Ehuru man med hjälp av vetenskapliga och
moderna maskinella metoder kunnat väsentligt
förbättra och rationalisera garveritekniken, har de
grundläggande principerna förblivit i stort sett oförändrade.
Till garverierna levereras hudarna i färskt, saltat
eller torkat skick. Den första behandling de utsätts
för består i rentvättning och uppmjukning i vatten,
den s. k. vekningen. Därefter skaver man hudarna på
köttsidan, så att fett och bindväv avlägsnas, varpå man
tar bort hår och ytterhud på »narvsidan». Den senare
behandlingen försiggår på olika sätt allteftersom man
önskar tillvarta håren eller ej. En förberedande
behandling, ofta enbart medelst fuktig luft i syfte att
få håren att lossna, kallas smultning. Hudarna blöts
och skavs därpå ånyo samt svälles i exempelvis
for-malinlösning. Genom dessa behandlingar har det
tjocka hudskikt som kallas läderhuden blottats samt
uppluckrats i så hög grad som fordras för att det skall
kunna effektivt genomträngas av garvämneslösningen.
Vid beredning av vissa mjuka lädersorter, ovanläder
o. d., tillkommer häremellan en process, kallad
pyr-ning (medelst trypsin eller andra kemikalier), med
uppgift att ytterligare uppluckra och svälla materialet.
Att garva en hud tog förr mer än ett år
Själva garvningen utfördes i äldre tider så, att
hudarna nedpackades i stora kar med mellanlager av
ekbark e. d. Karen fylldes därpå med vatten, som drog
ut garvämnet ur barken och förmedlade det till
hudarna. Med vissa tidsmellanrum skedde ompackning
med färsk bark i samma mån den tidigare barken
blivit urlakad. Hela denna process kunde ta en tid av
ett eller ett par år. Numera utförs all garvning medelst
den s. k. snällmetoden, dvs. med tillhjälp av
färdigberedda lutar av garvsyra, som utgör den
vegetabiliska garvningens (logarvningens) verksamma
substans. Förloppet kan betydligt påskyndas genom att
behandlingen utförs med växlande tryck och
cirkulerande lösningar av successivt ökad styrka, varigenom
hudarna blir »gara» redan efter omkring en månad.
Hudarna tas därefter upp, sköljs samt görs
färdiga eller »tågas», vilket innebär, att de spänns ut och
torkas. Slutligen följer färgning, insmörjning och
plan-valsning.
Nya garvningsmetoder
Jämsides med logarvningen förekommer även i stor
utsträckning mineralisk garvning enligt olika metoder,
av vilka de viktigaste är vitgarvning och
kromgarv-ning. För vitgarvning begagnas en blandning av salt
och alun. Härunder sorterar även glacégarvning,
vartill används skinn från killingar och spädlamm.
-Kromgarvning, en metod som fått allt större teknisk
betydelse, tillgår så, att de svällda hudarna behandlas
med en lösning av exempelvis natriumdikromat
försatt med så mycket saltsyra, att kromsyran blir fri.
Kromsyran fixeras därefter på läderfibrerna genom
utfällning i form av kromoxid, vilket sker medelst en
surgjord lösning av natriumhyposulfit.
Sämskskinnsberedning
Vid sämskgarvning betjänar man sig av en tredje
garvningsmetod, den animaliska. Garvämnet utgörs då
av tranfett, vilket vid en på särskilt sätt framkallad
oxidation eller jäsning delvis förenar sig med fiber-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
