Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf — skald och historiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER 1367
SKALD OCH HISTORIKER
Geijer, Erik Gustaf (1783-1847). Flera
studentgenerationer, särskilt uppsaliensiska, har starkt
påverkats av Geijers historiesyn och allmänna livsåskådning.
En solid grund blev lagd under hans nära trettioåriga
professorstid. Hans föreläsningar lockade en
rekordpublik, och trots sina något bryska fasoner hade han en
stor förmåga att vinna studenternas hjärtan. Efter sin
död verkade han vidare genom sina skrifter. Att hans
inflytande i huvudsak blev begränsat till akademiska
kretsar är rätt förklarligt. Hans grundliga förtrogenhet
med samtidens tyska filosofer gjorde att han ofta
uttryckte sina tankar på ett tungt och allt annat än
lättfattligt sätt. Och hans strävan att urskilja »vad som
sker i det som synes ske» ledde till en återhållsamhet
i omdömena och en respekt för fakta som knappast
kunde tilltala en större allmänhet. Den som skrev
Sveriges historia för folket var Fryxell, i mångt och
mycket Geijers motsats både när det gällde
framställningssätt och åsikter.
I Geijers idévärld kan man på många punkter spåra
sammanhang med hans levnadslopp. Han var av en
gammal ursprungligen tysk bruksägarsläkt, som
hade blivit bofast i Värmland. Den harmoniska
hemmiljön på Ransäters bruk har han skildrat i sina
Minnen (1834), en av de friskaste memoarböcker vår
litteratur äger. Redan som bam kom han i beröring
med de stora kulturländernas bildning och med den
klassiska musiken. Orörd natur fanns alldeles inpå
husknutarna, och släktens praktiska inriktning
skärpte från början hans blick för livets realiteter.
Han förlovade sig tidigt med en flicka ur ungefär
samma miljö, fick som informator göra en årslång
resa till England, vars seder och samhällsskick väckte
hans livligaste intresse, blev omsider fast knuten till
Uppsala universitet, gifte sig och utvecklades till en
lycklig familjefar. Med makt och myndighet hade han
■rört sig i götiska och - mera flyktigt -
fosforis-tiska kretsar. Han delade deras hänförelse för
forntiden och anslöt sig följdriktigt till det konservativa
lägret. Men, som en skarpsynt iakttagare redan tidigt
kunde ana, denna anslutning var aldrig helt obetingad.
När Geijer på 1830-talet tyckte sig finna att de
konservativa snarare borde kallas reaktionära därför att
de alldeles hade kommit i otakt med tiden, då slog
han om och proklamerade inte utan dunder och brak
sitt så kallade avfall. En sådan fanflykt i riktning mot
den segerrika liberalismen förtröt naturligtvis de
gamla bundsförvanterna, men ungdomen jublade, och
på det hela taget har det steg Geijer tog säkert bidragit
till att bevara kontinuiteten i det svenska 1800-talets
politiska utveckling och därmed i själva verket gagnat
just konservatismen.
Geijer var en framsynt man, som redan i sin instal-
Erik Gustaf Geijer.
lationsföreläsning varnade för de risker det splittrade
Europa löpte att bli krossat mellan kolosserna
Ryssland och Amerika. När han inför Karl Johan skulle
försvara sitt »avfall», sade han att drivkraften hade
varit »un esprit conciliateur», en strävan att förlika
de stridande parterna. Kungen tog fasta på uttrycket,
och de båda kloka männen skildes åt med ömsesidig
aktning och rörelse. Karl Johan räknade inte fel:
Geijer, som en gång hade präglat slagordet att
»Sveriges historia är dess konungars» var alltjämt en
trofast rojalist. Men först och främst var han en trosviss
optimist. Han ansåg, för att använda en samtida
formulering, att »det bästa alltid bliver» och att det
därför var vrångt att sätta sig på tvären mot historiens
förlopp. I ett brev från 1839 skrev han att han hade
hört till dem som förtvivlade när det nya ölet sattes
fram: »Men är det framsatt, så tänker jag vi skola
tära’t.» Denna framstegstroende historiefilosofi kan
han ha inhämtat hos sina kära tyskar, särskilt hos
Hegel, men den hade en inte mindre säker grund i
hans egen natur och den därur framsprungna
religiositeten. Atterbom, som ofta hade förargat honom med
sin jämmer, fick brevledes redan 1820 det kategoriska
beskedet: »Sorg är synd; ty tillvarelsens innersta är
salighet.» Nyss förut hade Geijer i ett annat brev
generöst antytt den personliga bakgrunden genom
erkännandet att han »i allmänhet har en svinaktig
trevlighet på denna jorden».
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
