Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf — skald och historiker - Geijer minns sin hembygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1368 GEIJER
Denna kärlek till tillvaron, som här hade fått en
drastisk formulering av det typiskt geijerska slaget,
övergav honom inte när skuggorna tätnade och
mörkret stod nära. Under de prövningar som han lika litet
som någon annan människa hade kunnat undgå hade
han funnit tröst framför allt i musiken. Själv var han
både skald och tonsättare. Hans tidigare dikter,
sådana som O dalbonden och Vikingen, hör till det bästa
som den götiska riktningen har åstadkommit, främst
tack vare sin rikedom på de märgfulla sentenser som
Geijer var en mästare i att prägla. Han utmärkte sig
också som festdiktare (Viken, tidens flyktiga
minnen!) och psalmförfattare. Men han fick en allt
större misstro till orden, och när han på äldre dar
återupptog sin diktning vinnläde han sig om att använda
så få och så enkla ord som möjligt. På det sättet
tillkom den centrallyrik, ofta tonsatt av honom själv, som
utgör hans mest omistliga bidrag till svensk poesi. Här
har hans fasta tro på tillvarons innersta godhet fått sin
slutgiltiga formulering:
Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.
På Ransäter visas alltjämt det golvur, i vars botten den unge
Geijer dolde manuskriptet till äreminnet över Sten Sture,
varmed han 1803 vann akademiens stora pris och som blev
startpunkten för hans karriär.
Geijer minns sin hembygd
Jag tackar Gud för de bästa föräldrar. Minnet av
den lyckliga fläck, som deras hulda vård helgade,
ligger som ett solsken i mitt bröst. Det är den fristad i
mitt innersta inre, där jag tycker ungdomskällan ännu
sorla. Allt vad vårens grönska har saftigt, vad
skogens skugga har svalkande, den friska böljan har
vederkvickande - lukten av granris och blomster -
lantluft, morgonluft — allt detta lever och är närvarande
i detta minne; och stadsliv, kammarliv, böcker
oändligt, hela dammet på den lärda stråkvägen har icke
kunnat utplåna det. Det väller fram ur sanden, som
en springbrunn i öknen. Jag omför det med mig, och
är en ungdomsnarr med grånande hår.
Min hembygd har det lyckliga och egna, att till en
stor del ännu alltid vara ett nytt land. Man skulle ej
tro, att det var så länge sedan Olov Trä tälj a där först
satte yxan till skogsroten. Han går där än i dag.
Landet hör till den norrländska naturen. Man ser dess
grundritning av vatten och berg; långsträckta
vattendrag och dalar, från vilka smärre sidogrenar förlora
sig in åt bergen; emellanåt skog; utefter var större
åbrädd eller sjöbrädd bygd; in i skogarna många
spillda vatten, torp, sätrar, avlägsna fisken, svedjefall,
kolmilor, grönskande stigar, som utmärka böndernas
vintervägar. I största delen av landet har först järnet
brutit bygd. Hamrar klappra i de större och mindre
vattendragen. Där jag är född voro i en liten å, som
från en skogssjö faller i Klara älv, tre järnbruk inom
en fjärdingsväg. Där var ett friskt leverne om
vintern. Järnbruk och nordisk vinter höra tillhopa. Det
är deras vackra årstid. Mitt i sommarhettan äro
Vul
kans söner, pustande vid härden, en bedrövelig anblick.
Men om vintern bjuda de och deras omgivning ett
skådespel av det hårdaste arbetes munterhet. Dessa
lågor utur djup av snö, det under valv och pelare av
is framforsande vattnet; de tunga vitt skallande
hammarslagen, som i en natur, frusen till vila, visa att
människan är vaken; senkraft och svett i köld och
drivor; kol- och tackjärnskörare i långa rader, med
rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma
skyar ur näsborrarna; vimlet av folk och bestyr; det
är en tavla att se, det är en tavla att leva! Hur
mången dag har jag sett detta! - en med i vimlet,
bland skator, sparvar och barn — Hur mången kväll
har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande
eldkvastar och följt de irrande gnistorna, tills de
slocknade i den mörka rymden!
Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är
med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg,
att knappt en halv fjärdingsväg från mina föräldrars
bostad vägen var slut. Det var, för den, som blott kan
åka i vagn, ändan på den odlade mänskligheten.
Det är besynnerligt, att blott föra med sig det
grundligaste intryck av lycka, från 80- och 90-talen
i förra seklet, då världen skakades i sina grundfästen,
så att den bävar än. Man kände det ej i den nämnda
ändan av världen, eller betraktade skådespelet, såsom
jag eldkvastarna ur smedjeskorstenen. Krig och
välv-ningar på vederbörligt avstånd låta njuta sig som en
efterrätt vid en middag. Märkligt, vad man då kan
utstå.
Ur Geijers Minnen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
