Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geologi — ur jordens utvecklingshistoria - Tabell över erorna eller världsåldrarna - Hur de geologiska formationerna tidsbestäms - Aktualismen - De inre omdanande krafterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Era
Kenozoiska
Mesozoiska
Paleozoiska
1374 GEOLOGI ______________________________________
Tabell över erorna eller världsåldrarna
(Den yngsta eran står överst och den äldsta underst.)
Period
J Kvar tär
(Tertiär
Krita
’ Jura
Trias
Perm
Karbon (Stenkol)
Devon
Silur (Gotlandium)
Ordovicium
Kambrium
Proterozoiska (Prekambrium eller Algonk)
Arkeiska
Hur de geologiska formationerna tidsbestämts
För att åstadkomma en mera överskådlig översikt
av jordens geologiska historia kan vi jämföra denna
tidrymd med bibelns sju skapelsedagar. Vid en sådan
jämförelse motsvarar
urtiden 3% dygn,
forntiden 2J/3 dygn,
medeltiden 19 timmar,
nyare tiden 5 timmar.
Och den kvartära istiden skulle ha begynt för bara
en kvart sedan.
Mången vill kanske veta, hur vetenskapsmännen
kunnat så pass noga ange tiden för uppkomsten av
de skilda bergartslagren; det rör sig ju om kolossala
tidrymder. Dessa tidsbestämmelser har också krävt
mycket arbete, och intill de senaste åren har man
endast kunnat nå mycket osäkra resultat. Först sedan
man börjat med ingående analyser av radioaktiva
mineral i skilda lager, har man nått fram till resultat
som förefaller relativt säkra. Vi vet nu, att uran och
torium sönderfaller till helium och bly likformigt och
med en hastighet, som kunnat beräknas. 1 ton uran
bildar sålunda 1 m3 helium på 9 år och 1 g uranbly
på 7 600 år, 1 ton torium däremot 1 m3 helium på
55 år och 1 g toriumbly på 19 500 år. Det är därför
möjligt att beräkna en viss bergarts minimiålder
genom att fastställa å ena sidan dess bly- och heliumhalt,
å andra sidan dess uran- och toriumhalt. Urbergets
bildningstid slutade för ca 500 miljoner år sedan, och
tillkomsten av vissa bergarter bland Karelens äldsta
gnejser har på detta sätt beräknats ligga i 600-2 100
miljoner år tillbaka i tiden. Absolut pålitliga är inte
de anförda talen, men de ger en föreställning om vilka
väldiga tidrymder man har att räkna med.
Aktualismen
»Det närvarande är nyckeln till det förflutna» är
mottot för den geologiska grundprincip som kallas
aktualism. Tidigast förfäktades denna av James
Hutton (1726-97) samt senare med större framgång av
Charles Lyell (1797-1875). Den innebär att gångna
tiders geologiska processer kan förklaras med
utgångspunkt från de ännu i våra dagar verkande krafterna.
Aktualismen kan dock ej tillämpas på jordens äldsta
bildningar eller i fråga om sådana tilldragelser som
skett på mycket stort djup under jordytan. Samma
krafter som under den korta tid ett människoliv varar
endast i smått förändrar jordytan kan under de
geologiska periodernas ofantliga tidrymder hinna uppresa
väldiga bergskedjor och fullkomligt utplåna dem igen.
Intensiteten hos de omdanande krafterna (t. ex.
bergs-kedjebildningen) växlar dock under olika skeden av
jordens historia.
Man skiljer mellan inre omdanande (endoge’na)
och yttre omdanande (exoge’na) krafter. Växelspelet
mellan de uppbyggande och nedbrytande krafterna
karakteriserar hela den geologiska
utvecklingshistorien. När havet stigit över landytan, har det betäckt
den med sina avlagringar, under det att varje
landperiod i stort sett varit förstörelsens tid.
Bergskedjorna, vilka blir högt upplyftade över havsnivån, är
särskilt utsatta för de nedbrytande krafterna. Till
och med de yngsta under tertiärtiden bildade
bergskedjorna har redan fått sina översta delar nedbrutna.
Av äldre bergskedjor återstår ofta endast »rötterna».
De inre omdanande krafterna
Den i förhållande till jordklotets storlek ytterst
tunna jordskorpan vilar på ett smältflytande
underlag, den s. k. magman. I denna massa försiggår
långsamma förskjutningar, så att jordytan höjes och
sän-kes. I många fall härrör de från
belastningsföränd-ringar. Om någon del av jordytan överbelastas,
sjunker den och driver undan magman; lättas
belastningen åter, strömmar magma till, och jämvikten
åter-ställes. Läran om dessa jämviktsförhållanden kallas
isostasi’. Den isostatiska jämvikten rubbas ständigt
genom de krafter som verkar omdanande på jordytan.
Beträffande bergskedjeveckningen (se även Berg)
vet vi mera om dess verkningar än om dess orsaker.
Enligt den sedan gammalt uppställda s. k.
kontrak-tionsteorin måste den fasta jordskorpan böjas och
sammanveckas för att kunna följa käman i dess
genom avsvalning fortgående volymminskning.
Numera har emellertid geosynklina’lteorin fått större
anslutning. Med en geosynklinal menas en stor tråglik
inbuktning i jordskorpan, under långa tidrymder
utfylld med nedbrytningsmaterial från landytorna.
Allteftersom nytt material pålagrats, har jordskorpan
pressats nedåt, samtidigt som geosynklinalens sidor
pressats upp och lagren småningom klämts samman
till bergskedjor.
Av de endogena krafterna betingas också
förkastningarna (se Berg), vilka, om än av blygsamma mått,
kan uppstå även vid nutida jordbävningar (se
Jordskalv).
I vissa fall tränger den flytande magman ända upp
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
