Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geologi — ur jordens utvecklingshistoria - Rinnande vatten, vågor och vind omdanar landytan - Växlingarna mellan land och hav - Den varviga leran: en mångtusenårig geologisk almanacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1376 GEOLOGI _______________________________________
Havets nedbrytande arbete kallas abrasion. Genom
bränningarnas angrepp och tidvattnets arbete
utarbetar havet abrasionsterrasser i såväl grus som fast berg.
Terrassens fot ligger vid högvattenlinjen. Däröver
höjer sig abrasionsbranten, och nedanför utbreder sig
abrasionsterrassen, som är blottad vid lågvatten. Vissa
hårdare bergartspartier kan kvarstå på terrassen och
bilda strandpelare eller raukar, som de kallas på
Gotland. På låga, flacka kuster har bränningen förlorat
sin förstörande kraft. Där verkar den i stället
uppbyggande och omlagrande.
Vinden som exogen kraft bortför allt löst material
på marken samt avnöter och slipar berggrunden, s. k.
deflation. Denna är störst i ökentrakter.
Även den organiska världen medverkar till
jordytans omformning. Många mäktiga bergartslager är
till huvudsaklig del bildade av lämningar efter
organismer. Koralldjurens mäktiga undervattensrev är
kanske de mest storslagna av organismernas
uppbyggnadsarbeten. Gångna tiders växter har givit upphov
till kollager, och i vår tid omvandlas t. ex. växterna i
kärr och mossar till torv. Slutligen har även
människans ingripande på många håll betytt mycket för
jordytans omdaning.
Växlingarna mellan land och hav
Ingenstädes på jorden, där forna havsavlagringar
nu ligger blottade över havets nivå, har man funnit
sådana avlagringstyper som finns på de största
havsdjupen (se Hav).
Detta gör sannolikt att de stora havsdjupen
bibehållit sig under den geologiska utvecklingen.
Växlingarna mellan land och hav har förutom till vissa
geo-synklinalområden huvudsakligen varit
koncentrerade till kontinentalblockens randpartier.
Havets successiva insteg över ett landområde kallas
transgression, dess tillbakagång regression.
Transgres-sion kan förorsakas av att oceanbäckenas
rymdinnehåll på grund av sedimentavsättningen minskas men
också genom att vattenmassan ökas.
Den viktigaste orsaken till växlingarna mellan land
och hav är dock rörelser i jordskorpan. En
landsänkning medför transgression, en landhöjning
regression. I stort sett är det bergskedjebildningen som är
bestämmande. Sedan den kambriska tiden har
framför allt under silur, karbon och tertiär (se tabell s.
0000) stora bergskedjor bildats. Under tidsperioderna
närmast efter det bergskedjorna färdigbildats har
landområdena varit störst. Vi lever just nu under en
sådan period (kvartärtiden), då kontinenterna har
mycket stor utsträckning. Kvartärtiden följer ju
närmast efter den stora tertiära bergskedjebildningen, i
samband med vilken även vissa havsområden blev
fördjupade genom insjunkningar, varvid regression blev
följden. - Bl. a. genom att oceanbottnama åter höjer
sig och allt efter det de exogena krafterna nedbryter
landmassorna och transporterar materialet ut i havet,
övergår regressionen småningom åter i en allmän
transgression.
Den varviga leran: en mångtusenårig geologisk
almanacka
Som en särskilt viktig uppgift för geologisk
forskning framstår bl. a. fastställandet av olika bergarters
och lösa jordlagers ålder. Studiet av de sedimentära
formationernas lagring i förhållande till varandra
liksom av deras eventuella fossilinnehåll ger därvid
viktiga hållpunkter för en geologisk tideräkning, men
resultatet kan i allmänhet blott bli en relativ
åldersbe-stämning, dvs. man kan med större eller mindre
säkerhet säga att den ena bergarten eller bildningen är
äldre än den andra men inte hur mycket äldre. I det
föregående har emellertid nämnts hur studiet av
radioaktiva sönderfallsprodukter har gjort det möjligt att
uppställa ett fast tidsschema, en absolut
geokrono-logi.
Termen geokronologi infördes emellertid redan
1910 på den internationella geologkongressen i
Stockholm och knöts då till den märkliga absoluta
tidsbe-räkning, som svensken Gerard De Geer utarbetat för
den sista inlandsisens avsmältningsskede i vårt land
efter en stort upplagd undersökning av de under detta
skede avsatta varviga lerorna.
Redan sommaren 1878, då De Geer som ung
student för första gången arbetade som extrageolog och
i ett nygrävt dike betraktade den egendomligt
bandade ishavsleran, frapperades han av likheten mellan
dess skikt och trädens årsringar. Han anade genast
att det var fråga om årslager, vilket senare
undersökningar bekräftat. Med en aldrig svikande
arbetsglädje gjorde De Geer sedan otaliga lermätningar, och
genom sin medryckande hänförelse lyckades han
intressera ett stort antal lärjungar, vilka hjälpt honom
och sedermera fortsatt hans arbete att tyda den
naturens almanacka som den s. k. varviga leran utgör.
Hans intresse för leran blev snart så välkänt bland
Stockholms alla grundgrävare att de ofta ringde upp
honom och meddelade när de påträffade bra
skärningar i skiktad lera. Omtalat blev också det »stora
ler-slaget» en sommar, då studenterna hjälpte De Geer
med att gräva ett stort antal lergropar längs en linje
tvärs över Mälardalen.
Varje årsvarv i denna lera, som avsattes i det forna
ishavet utanför den smältande inlandsisen, består
underst av ljusgrå, lerig sand, som övergår i en ofta
rödbrun lera och överst avslutas med en skarpt
markerad, svartgrå till svart lerrand, vilken markerar
se-dimentationens upphörande under vintern.
Under isens hela avsmältningstid avsattes årligen
ett sådant varv, och allteftersom isen drog sig tillbaka,
flyttades avsättningen, varigenom varven kom att
täcka varandra taktegellikt. Man kan sålunda inte på
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
