Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner — den antika kulturens arvtagare - Bronsålderns Germanien — bronsens och bärnstenshandelns tusenårsrike - Äldre järnåldern — intensivare jordbruk, bebyggelse- och kraftkoncentration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANER
*379
Konstverk från folkvandringstiden. Reliefen t. v. visar en germanfamilj på vandring. Bronsfiguren t. h. föreställer en
knäfallande german.
av pärlor ända borta i Mykene bär vittne. Även
flintan var långt in i denna epok en germansk
exportartikel. Huvudhandelsvägarna gick längs floddalarna,
kanske mest Elbes och dess biflod Moldaus; Alperna
överskreds vid Brennerpasset i öster och Splügen i
väster.
En stark kulturell påverkan från södern ägde rum
redan på ett tidigt stadium, men även den inhemska
kulturen stod högt; en äldre uppfattning om de gamla
germanerna som rena barbarer är t. o. m. för detta
äldsta skede nästan helt övergiven. Ett yttre tecken
på denna tusenårsperiods relativa välmåga har vissa
forskare sett i den omständigheten, att germanerna
»vandrat» endast obetydligt. Germanerna utsträckte
sitt område rakt österut, ungefär till Weichsels
utlopp, och rakt västerut, ungefär till nuvarande
holländska gränsen.
Äldre järnåldern — intensivare jordbruk,
bebyggelse-och kraftkoncentration
Äldre järnåldern (500 f. Kr-200 e. Kr.) fick för
germanerna en annan karaktär. Åkerbruket läggs om.
Bronsålderns extensiva åkerbruk byts mot en sträng
agrarordning i modern mening av bondbyar, som
gemensamt äger och nyttjar den kringliggande jorden.
Stora områden torftig mark överges, kanske till följd
av en klimatförsämring, och bebyggelsen
koncentreras till de rika slättlandskapen.
Ogynnsamma fyndmöjligheter gör, att vi har
myc
ket svårt att utforska denna tidsperiod. Man
upphörde att tillvarata och i gravar nedsätta askan från
brandbålen, och när kort tid därefter även den yngre
bronsålderns rika offergåvor i mark och mosse
upphör, så försvinner alla våra källor för en tidrymd
av inte mindre än 350 år.
Blott de under denna tid i västra Jylland anlagda
åkertegarna har aldrig förstörts av yngre
anläggningar utan bevarats orörda för vårt studium. Och när
så omkring 150 f. Kr. med en gång seden att nedsätta
urnan med den dödes aska på en för byn gemensam
gravplats slår igenom i hela Skandinavien, då ser vi
gravfältens läge som en spegelbild av den verkliga
bebyggelsens utbredning.
Under tiden hade järnet blivit känt som en råvara
vida överlägsen bronsen, och dessutom en råvara som
kunde anskaffas inom landet, som kunde hämtas ur
myrarna, renas och smidas. Det gick långsamt ute i
de nyanlagda byarna, men framsteg gjordes undan för
undan, och snart hade en ny yrkesskicklighet vuxit
fram.
Enstaka lyckosamma fynd vittnar om en viss prakt
vid sidan om den strävsamma sociala, ekonomiska
och politiska omläggningen. Den 8 kg tunga
silver-kitteln från Gundestrup i Danmark är visserligen ett
importföremål från kelternas område men i alla fall
ett vittnesbörd om kraften av handelsutbytet med
grannfolken, under en tid då vanliga gravgåvor
saknas. Hjortspringbåten med sina talrika vapen ned-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
