Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glaciär — från snöflingan till isberget - Glaciärälvar och sprickor - Glaciärälvarna rinner även om vintern - Glaciärer som går ut i havet - Moränen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________________ GLACIÄR 1395
En strålande illustration av hur en alpin glaciär uppstår och hur ismassorna förflyttar sig. Överst syns snöfälten, varifrån tre
isströmmar flyter ner och efter hand förenas, varvid de ursprungliga sidomoränerna blir mittmoräner. En hel del fenomen i
samband med glaciärens rörelse (se nedan) och de sprickor som uppstår vid passerandet av en trång passage belyses också av de
strimmor som syns på glaciärens yta. Flygbild av Zeiss-Aerotopograph från Gauli-Oberaar-Gletscher i Berneralperna, Schweiz.
Sprickor uppstår också, när glaciären tvingas göra en
sväng. Det blir sträckspänningar i ytterkanten och
till följd därav stora tvärsprickor. Sprickor bildas
också när glaciären passerar över en avsats; på somliga
ställen uppstår riktiga isfall, där glaciären klyvs
ända ned i botten. Av hänsyn till sprickorna, som
stundom är dolda av nyfallen snö, bör man alltid
gå flera i rad över snöglaciärer och förenade med
varandra genom rep.
Glaciärälvarna rinner även om vintern
Om sommaren smälter först snön och därefter en
del av isen nedanför snögränsen, men snön kan vara
ganska vattendränkt även högre upp. Glaciärälvarna
är stora om sommaren, men märkligare är, att älvarna
för vatten även om vintern. Detta sammanhänger med
att glaciären är vattendränkt året om, t. o. m. under
den hårdaste vinter. I omkring hundra år har
forskarna varit på det klara med att glaciärernas
temperatur håller sig omkring o° året runt, med
undantag för den översta skorpan, som hårdfryser om
vintern.
Glaciärer som går ut i havet
I länder där snögränsen ligger lågt når
glaciärtung-orna ofta ned till och ut i havet. Detta är fallet
särskilt i Antarktis, på Grönland och Spetsbergen, men
även bland Alaskas fjordar och i södra Chiles
höglänta skärgård utgör dessa skimrande isströmmar ett
typiskt inslag i kustnaturen. Och i allmänhet vänder
de en imponerande, 20-50 m hög, lodrät brant ut
mot havet. På grund av friktionen mot underlaget
rör sig övre delen av glaciären hastigare framåt än
den nedre, varigenom väggen kommer att luta utåt
och slutligen störtar samman. Dessutom undergrävs
isväggarna av havet om sommaren.
Riktigt stora glaciärer går så långt ut i vattnet, att
de börjar flyta. Detta förutsätter emellertid ett
betydande vattendjup. Är isfronten 50 m hög, flyter
glaciären först på 350 m djup. Detta är förhållandet
med Antarktis’ shelfis. I flera grönländska fjordar
»kalvar» glaciärerna, vilket sker genom att
glaciärernas nedersta utlöpare avstöts i form av isberg,
vilket också sker vid de största glaciärerna på
Spetsbergen och på ett ställe i Sverige, nämligen i
Kebne-kaise, där Kebnepakteglaciären kalvar i Tarfalajaure.
De största isbergen påträffas emellertid utanför
Antarktis’ kust.
Moränen
Utanför de arktiska områdena slutar glaciärerna
vanligen på land. Framför glaciärtungan utbreder sig
väldiga vallar av sten och grus, s. k. moräner. Dessa
moräner har byggts upp av glaciären. Stenar som
rasat ned från fjällväggarna uppe i närområdet
transporteras nedåt i form av sidomoräner och blir vid
smältningen liggande nedanför glaciären. Isen
spränger också loss block och småsten ur underlaget,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
