Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glaciär — från snöflingan till isberget - Moränen - Olika glaciärtyper - När glaciärerna växer eller smälter bort - Hur glaciärerna formar landytan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1396 GLACIÄR
En glaciär »kalvar» och ett
isberg blir till. Som synes ligger
största delen av isberget under
vattenytan.
och detta material transporteras på samma sätt
(bottenmorän). De nedre delarna av glaciären är ofta helt
svarta, fulla av stora och små stenar, och allt detta
smälter ut vid isranden och bygger upp moränerna.
Ofta är glaciärtungoma sammansatta av
isströmmar från två eller flera snöfält med bergsryggar
emellan. Då samlas nedfallna block m. m. även i
före-ningslinjerna mellan de två isströmmarna och blir
liggande som långa mittmoräner ovanpå isen. Även
dessa avlastas slutligen vid glaciärranden.
Smältvattnet från glaciären strömmar fram på
sidorna eller kommer ut genom en tunnel,
glaciär-porten. Glaciärälvarna är strida, iskalla och så fyllda
av slam, att man inte kan se botten på ett par tums
djup. Skall man vada över dem, bör det göras så
tidigt på dagen som möjligt, innan smältningen
begynner på allvar. Glaciärälvarnas sten, grus och lera
spolas ned i dalen och avlagras där strömmen blir
mindre strid. I dalbottnarna nedanför glaciärerna
ligger stora lager av kullersten, medan sand och grus
ofta förs ned i insjöar eller ända ut i havet och där
bildar deltan och grund.
Olika glaciärtyper
Man kan urskilja olika typer av glaciärer. Vanligast
är dalglaciärerna, som med sina tungor når ned i
dalgångar, som de mer eller mindre fyller ut. Når de
inte ned i dalbottnen utan liksom hänger på
bergsluttningen, kallas de hängglaciärer; ligger de
in-sänkta i en fördjupning i bergssidan, en nisch,
benämnes de nischjöklar.
På höga breddgrader intar jöklarna ofta hela
bergsplatåer, från vilka glaciärtungor skjuter ned i dalarna;
sådana platåglaciärer har vi exempelvis i den norska
Jostedalsbräen och den isländska Vatnajökeln. En
annan typ, som påminner om istidens jöklar, är t. ex.
MalaspFnaglaciären i Alaska; där förenar sig
glaciärerna vid berglandets fot till en ismassa, som
utbreder sig över låglandet vid bergets fot; sådana
»pied-montglaciärer» [pje’dmånt-] fanns under istiden på
många håll t. ex. i Alpernas randområden både i norr
och söder (bl. a. i Gardasjöns dal). De största platå-
glaciärerna är inlandsisarna i Antarktis, på Grönland
och Spetsbergen m. fl. arktiska områden.
När glaciärerna växer eller smälter bort
Om snönederbörden och avsmältningen inom en
gla-ciärs område håller varandra i jämvikt, är jökeln
stationär. I annat fall växer dess tunga ut i dalen eller
drar sig tillbaka. Redan årstidernas växling kan
iakttas vid flera stora alpina glaciärer, som rycker
fram från september till maj och drar sig tillbaka från
maj till september. Men även längre periodiska
växlingar i klimatet registreras av jöklarna. Så hade
Alpernas glaciärer omkr. 1820 och 1855 en
maximiut-bredning, medan t. ex. Rhönegletschern 1856-99
drog sig tillbaka 30 m om året. För närvarande torde
jöklarna sedan länge vara i tillbakagång över nästan
hela jorden. Ett omslag, varvid istungoma åter växer
ut, kan förorsaka katastrofer i bebodda alpdalar.
Hur glaciärerna formar landytan
Allt det material som transporteras av glaciären
och som avsätter sig som morän eller älvavlagringar
har utsprängts ur berget. Glaciären äter sig ned i
berget och utvidgar den sänka i vilken den ligger.
Längs glaciärkanten växlar tillfrysning och
uppti-ning, varvid berget genom frostsprängningen sprängs
i stycken, och de lössprängda blocken fraktas
därefter bort av isen. Mindre glaciärer har ofta sitt
snöområde liggande djupt nere mellan nästan lodräta
bergväggar. Detta är karakteristiskt för t. ex. de norska
högfjällen; fjällryggar och tinnar är de kvarlämnade
resterna av ryggarna mellan dylika klippbäcken eller
»botner». Om glaciären helt och hållet smält bort,
ligger det ofta en tjärn kvar i sänkan. Glaciären tär också
på underlaget, inte bara på sidorna. Dalarna blir ofta
»överfördjupade». Våra djupaste svenska fjällsjöars
bäcken har sålunda utskulpterats av glaciärer. Själva
glaciärtungan gräver ut sin bädd, som blir vid och
får flat botten och branta sidor. Glaciärdalar är
U-formade. Längre ned i dalen växlar sjösänkor och av
lösa jordlager utfyllda bäcken, skilda åt av branta
avsatser, där älven flyter i forsar. Jämför Istiden.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
