Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe, Johann Wolfgang — geheimeråd och olympier - Goethes levnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I404 GOETHE
GEHEIMERÅD OCH OLYMPIER
Goethe [gÖ’ta], JoHANN WOLFGANG VON
(I749-1832). Ännu ett sekel efter sin död framstod Goethe
på många håll som själva urtypen för den europeiska
bildningen. Man talade om den faustiska kulturen och
menade därmed hela den västerländska. Under de
senaste decenniernas omvälvningar har det mesta som
fanns kvar från Goethes epok gått i graven, och
därmed börjar han nu definitivt tillhöra historien. Utan
att han själv behöver bli mindre för den sakens skull,
kan hans betydelse ses i klarare och skarpare
perspektiv. Det blir då snarast lättare att förstå varför han
fick en sådan särställning.
Goethes levnadskonst
Ett långt och i yttre avseende privilegierat liv tillät
hans sällsynt mångsidiga snillegåvor att nå full
utveckling. Han var uppfostrad i 1700-talets anda med dess
upplysningsidéer och förfinade sensibilitet, och dessa
drag bibehöll han hela sitt liv. Men han ägde
tillräckligt djup för att undgå rationalismens torka och
tillräckligt sunt förnuft för att inte sjunka ner i känslo-
Illustration av Chodowiecki till Werther i en upplaga av
Goethes samlade verk.
samhetens träsk. Utan att vara det minsta
religions-fientlig var han fullkomligt obunden av alla
konfessioner, och utan att förneka sitt tyska ursprung var han
en god litterär kosmopolit. Den nationalism som
Napo-leons härjningar hade väckt till liv i Tyskland
lämnade honom alldeles oberörd, när den inte ingav
honom avsmak, något som de unga patrioterna
naturligtvis hade svårt för att förlåta honom. På gamla dar
kände han sig med skäl tämligen isolerad, även om
hans hus i Weimar hade blivit något av en
vallfartsort. Hans beundrare betraktade honom som olympiern,
det över all mänsklig ävlan upphöjda universalgeniet.
Själv bidrog han nog till uppkomsten av denna myt
genom den reserverade hållning han intog mot
omvärlden och de balanserade visdomsord han yttrade till
dem han ansåg värdiga att ta emot dem.
Det kan visserligen sägas att han hade kommit långt
i konsten att behärska sig, en konst som han satte
högre än nästan alla andra och alltid flitigt hade övat
sig i. Men bakom fasaden såg det annorlunda ut. De få
som kände honom närmare visste att hans natur var
ytterligt ömtålig. Nära nog från vaggan till graven
skakades hans innersta inte så sällan av våldsamma
kriser, oftast åtföljda av kroppsliga sjukdomar. Hur
medveten han själv var om de faror som hotade hans
själa-hälsa framgår av alla hans skyddsreaktioner. Ända in
i sin sena ålderdom hade han mycket lätt för att bli
grundligt förälskad, men så snart det började brännas
på allvar sökte han för det mesta dra sig ur spelet
genom att fly. Upprörande händelser undvek han så
mycket som möjligt att ta befattning med. Beethovens
musik fann han riskabel för sin sinnesfrid. Den krassa
maktpolitiken äcklade honom. Historien, sade han en
gång, vad kan man hämta ur den annat än att det
alltid har gått miserabelt till. Typiskt är vad Eckermann
berättar om hur han vid julirevolutionens utbrott
besökte Goethe och blev hälsad med utropet: »Nå, vad
anser ni om denna stora händelse? Vulkanen har
kommit till utbrott, allt står i lågor, och det förhandlas inte
längre bakom lyckta dörrar.» Eckermann trodde
naturligtvis att det var de politiska nyheterna som hade
stört det olympiska lugnet. Men Goethe tog honom
bryskt ur villfarelsen: det rörde sig inte alls om det
där folket, utan om två franska naturvetenskapsmän
som öppet hade diskuterat utvecklingsläran.
Hellre än att låta sig oroas av människornas
tillfälliga raseriutbrott sysslade Goethe med naturens
eviga lagar. Här ansåg han sig kunna göra egna
insatser, vilket i vissa fall också lyckades honom. Men mest
tänkte han över konsten och litteraturen, och
därigenom blev han typen för den estetiska bildning som
länge har varit idealet för många. »Der Kunstgreis»
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
