Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grafisk konst — hur konstnären mångfaldigar en bild - Bildframställning medelst högtryck - Djuptrycksförfarandet — gravyr eller etsning - Gravyrens teknik - Hur etsningen går till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1418 GRAFISK KONST __________________________________
rer av grått. Xylografin är en utmärkt
reproduktions-metod, som i vissa avseenden överträffar de
fotomekaniska reproduktionsförfarandena, vilka dock såsom
billigare och mindre tidsödande nästan helt har utträngt
den. Under de senaste decennierna har xylografin
återupplivats som självständigt konstnärligt
uttrycksmedel - den kallas i denna nya form för trägravyr.
Träsnittet är den enda grafiska konstart som tillåter
tryckning tillsammans med typografiskt uppsatt text
och i samma teknik som denna. Från
boktryckarkonstens första tid och alltintill tiden omkr. 1890
brukades det därför flitigt för illustrationstryck, i
synnerhet efter xylografins genombrott.
I ungefär samma teknik som träsnittet utförs
liknande grafiska arbeten från plattor av annat material,
som t. ex. linoleum (»linoleumsnitt»).
Djuptrycksförfarandet — gravyr eller etsning
Djuptryckstekniken omfattar två olika förfaranden,
gravyr och etsning. Båda utförs i metallplåtar, vanligen
av koppar, numera icke sällan av zink. Vid gravyren
framställs de nedsänkta linjerna osv. för hand med
skärande och stickande verktyg, vid etsningen med
hjälp av syror.
Termen »gravyr» omfattar både de här under
gravyr uppställda teknikerna och etsningen. Den senare
kallas på franska »gravure å eau-forte». Det är mera
korrekt att dela upp under två andra rubriker: 1)
gravyrer framställda utan hjälp av syror, 2) gravyrer
framställda genom etsning med syror.
Gravyrens teknik
Kopparsticket i egentlig mening är den äldsta
gravyrtekniken, känd fr. o. m. 1400-talets förra hälft; det
äldsta daterade sticket är från 1446. Det utförs så, att
linjer graveras i kopparplåten med en gravstickel.
Linjerna begagnas både till egentliga linjeeffekter och,
tätt och fint lagda, till att framkalla intrycket av
valörer i grått. Särskilt 1600-talets kopparstickare
utmärkte sig i att på sistnämnda sätt framställa ett rikt spel
av toner med mjuka övergångar genom regelbundna,
med virtuos skicklighet graverade strecklager.
-Punktgravyren förekom redan i början av 1500-talet
som hjälpteknik för kopparsticket men utvecklades
konsekvent först av italienaren Francesco Bartolozzi
på 1760-talet i England. Tidigast utfördes den genom
att man punsade små fördjupningar i plåten med
hjälp av en spetsig jämten (puns) och en hammare.
Bartolozzi använde en tandad trissa på skaft (rulett),
med vilken mer eller mindre täta lager av små
punkt-formiga stick eller korta, oregelbundna linjer
prickades in i plåten. Tekniken förekom ofta i förening med
etsning. Den verkar genom valörer, åstadkomna
genom punktlagrens olika täthet, och trycktes ofta i rött,
imiterande rödkritsteckning, eller i flera färger.
-Mezzotinten trycks från en kopparplåt, vars yta helt
och hållet uppruggats med en fintandad mejsel. Den
uppruggade ytan ger ett avtryck av sammetsmjuk och
djup svärta; de ljusare valörerna åstadkoms genom
att ytan poleras mer eller mindre starkt. Tekniken
uppfanns av en tysk konstnär Ludwig von Siegen 1642
och var särskilt omhuldad i England under 1700-talets
senare del. — Torr nåls gr avyr en begagnades tidigt som
hjälpteknik vid kopparstick och etsning men utnyttjas
som självständig teknik först av Rembrandt för att
sedan återupptagas först under 1800-talets senare hälft.
Bilden tecknas med en mycket fin, hård nål (eller
diamantspets), som rispar upp plåtens yta så, att varje
linje åtföljs av en upphöjd, skarpkantig »grad», som
vid avtorkningen efter infärgning kvarhåller
tryckfärgen och ger avtrycket en mjuk, saftig ton. Graden
slits hastigt vid tryckningen, varför en torrnål sgravyr
förr endast kunde tryckas i mycket liten upplaga.
Genom att förståla plåten på galvanisk väg kan man
numera undgå denna olägenhet.
Hur etsningen tillgår
Vid etsningen överdras plåtens yta med en syrafast
fernissa (»grund»). Sedan denna delvis avlägsnats,
framställes bilden genom att plåten lägges ned i ett
syrabad, där de blottade partierna »bites». En etsning
framställes så, att man tecknar bilden med en nål i
grunden. Genom att successivt »bita» olika partier
starkare och starkare, varvid de färdigetsade delarna
skyddas med fernissa, får man olika styrka i linjerna;
man kan teckna successivt med upprepade bitningar
eller t. o. m. arbeta på plåten medan den ligger i syran,
varvid de först tecknade linjerna bites kraftigast. Vid
mjukgrundsetsning används en fernissa (»grund»),
som gjorts mjuk och klibbig genom tillsats av fett, över
denna spänns ett tunt papper, på vilket bilden tecknas
med blyerts. När papperet lossas, följer grunden med,
där den genom pennans tryck mer eller mindre
kraftigt fästs vid papperet; plåten blottas i motsvarande
grad och etsas därefter. Avtrycket bevarar ganska
troget blyertsteckningens karaktär. - Crayongravyren
[kräjång7^ har en teknik som är snarlik den
ovannämnda punktgravyren, ehuru helt eller delvis
genomförd med etsningsbadets hjälp - Akvatinten ger
inga linjer utan plan av olika valörer. Man belägger
plåtens yta med ett tunt lager av fina harts- eller
asfaltkorn, som bränns fast och som mellan sig lämnar
oregelbundna mellanrum, där syran kan nå metallen.
De små fördjupningar som här uppstår vid bitningen
är var för sig omärkliga för ögat. Den trycksvärta som
de upptar ger i avtrycket en jämn, grå eller svart ton;
bilden uppbyggs av de valörer man får genom olika
lång bitning av olika partier.
Etsningen uppfanns av tyska konstnärer i början av
1500-talet. Den äldsta daterade etsningen, av Urs
Graf, är från 1513, säkerligen utförd i Basel.
Crayongravyren och akvatinten uppfanns först på 1700-talet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
