Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grafisk konst — hur konstnären mångfaldigar en bild - Grafikens konsthistoria - Grafologi — handstilens psykologi - Handens rörelser står i relation till den skrivandes temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1420 GRAFOLOGI
Under 1700-talet hade grafiken fortfarande sin
största betydelse som reproducerande konstart men
spelade också en stor roll för bokillustrationen. Den nådde
en hög grad av tekniskt raffinemang, särskilt i
Frankrike, där det mest berömda namnet bars av Nicolas
Cochin [kåsjäng/], far och son. Nämnas kan också
svenskarna Jacob Gillberg och Per Gustaf Floding.
På etsningens område framträdde självständigt
skapande italienaren Piranesi, känd för sina stora blad
med motiv från antikens ruinvärld. I England
prövades med framgång den mjukare mezzotint- och
akva-tint-tekniken, där det stora mästerskapet nåddes av
Earlom [alam]. I samma tekniker arbetade också
svensken Elias Martin.
Som ett endast med Rembrandt jämförbart geni i
etsningskonstens historia framträdde omkring 1800
spanjoren Francesco Goya (se d. o.) med sina sviter
Krigets fasor, Hugskotten och Ordspråken.
1800-talets stora nyerövring på området var
litografin, som bragtes till mästerskap i Frankrike av
sede-skildraren GavarnF och karikatyristen Daumier
[dåmje’; se d. o.]. Goda litografier med
landskapsmotiv utfördes i Sverige av Carl Johan Billmark.
Den färgdyrkande impressionismen intresserade sig
inte så mycket för svart-vittkonsten, men på
färglitografins område blev målaren Henri de
Toulouse-Lautrec [tolo’s låträk’] en nyskapare. I England
odlades dock fortfarande etsningen, bl. a. av sir Francis
Seymour Haden [hejdn] och Frank Brang’wyn, i
Amerika av Joseph Pennell.
Liksom impressionismen är de modernistiska
skolorna mera inriktade på färg än på svart-vitt, men en
mångfrestare som Picasso har dock använt också
etsningen som instrument för sina formvisioner,
karakteristiskt nog gärna utförda som parafraser över
äldre konststilar.
I Sverige fick vi två betydande etsare i Anders Zorn
och Axel Fridell, den senare en egenartat
specialiserad begåvning, som måste räknas till konstartens stora
mästare. Den grafiska konsten utövas i våra dagar
flitigt i Sverige och står på ett mycket högt plan med
ett stort register från minutiös naturåtergivning till
surrealistisk lekfullhet. Bland de främsta grafikerna
brukar nämnas Stig Borglind, Bertil Bull-Hedlund,
Otto G. Carlsund, Emil Johanson-Thor och
Harald Sallberg.
HANDSTILENS PSYKOLOGI
Grafologi är bildat av de grekiska orden
graf’-ein, skriva, och log’os, lära, och betyder sålunda
läran om skriften. Den franske abbén J. H. Michon
lanserade 1875 i sitt arbete »Système de Graphologie»
termen som beteckning för vetenskapen om hur
karaktären kommer till uttryck i handstilen. Michon kan sägas
vara grafologins förste egentlige systematiker, men
före honom hade många andra varit inne på tanken, att
handstilen i större eller mindre grad är betecknande
för sin upphovsmans karaktär. Redan 1622 hade t. ex.
den italienske läkaren Camillo Baldo publicerat en
skrift i ämnet, och viktiga synpunkter hade
framlagts av Goethes ungdomsvän Johann Caspar Lavater,
mest känd för sin fysionomik.
Även Goethe själv var intresserad av handstilens
teckenspråk. Han skriver t. ex. i ett brev: »Att
människans handstil står i relation till hennes själsläggning
och karaktär, och att man av densamma åtminstone
kan få en aning om hennes sätt att vara och att handla,
därom råder väl inget tvivel; liksom man ju måste
erkänna, att ej blott gestalten och anletsdragen utan även
minspelet, språket, ja kroppens rörelser äro
betydelsefulla och stå i överensstämmelse med hela
individualiteten.»
Bland nyare forskare är det framför allt tysken
Lud-wig Klages som har förtjänsten av att ha utvecklat
grafologin till en vetenskap, fullt jämbördig med
andra psykologiska metoder.
Handens rörelser står i relation till den skrivandes
temperament
Handstilen består av en serie grafiskt fixerade
rörelser, och enligt den moderna uttryckspsykologin
råder det en analogi mellan de själsliga impulserna och
kroppsrörelserna. Rörelserna kan betraktas som en
ob-jektivering av själslivet i den sinnliga liknelsens form.
Den livlige och temperamentsfulle går t. ex. vanligen
snabbare än den tröge och flegmatiske och rör också
handen i snabbare takt, när han skriver. Den som är
godmodig, välvillig och lagd för försonlighet undviker
även i sin skrift alla kantiga rörelser och visar en
påtaglig förkärlek för mjuka båglinjer (s. k. girlander),
medan den som är benägen för skarpa motsättningar
och ständigt står i stridsberedskap, också får något
hårt och kantigt över sina uttrycksrörelser, inklusive
skrivrörelserna (vinkelstil).
Utom av den s. k. uttryckslagen behärskas
skriftgestaltningen även av en andra lag, nämligen principen
om den personliga ledbilden, enligt vilken varje
rörelse påverkas av den medvetna eller omedvetna
förväntan vi hyser beträffande dess åskådliga resultat.
Den som skriver stora, prunkande bokstäver avslöjar
därmed att han har en inre sympati för det effektfulla,
det pompösa och »storstilade», medan en liten, enkel
och okonstlad stil vittnar om sin upphovsmans
förkärlek för enkelhet och anspråkslöshet, saklighet och
nykterhet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
