Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska gudaläran — Olympens mångbesjungna gudavärld - Hera och Atena - Artemis och Afrodite - Poseidon — havets och sjöfartens gud - Zeus — gudarnas konung och allfader - Gudafamiljen på Olympos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1426 GREKISKA GUDALÄRAN
hen av sin och Zeus’ tjänarinna, den bevingade
segergudinnan Nike. Hon beskyddade staden, dess kultur
och civilisation, såväl kvinnornas hantverk som
männens konst och vetenskap. Hennes attribut ugglan är
en symbol för visdomen.
Artemis och Afrodite
Den stora gudinnan härskade inte blott i borgen och
i städerna utan även i den fria naturen, dit människans
makt ej nådde. Hon dyrkades därför som djurens
härskarinna under namnet Ar’temis, som en symbol för
livskraften i växtvärlden. När människorna vågade sig
ut i naturen som jägare, måste de hålla sig väl med
henne, och därför blev Artemis även jaktens och
jägarnas gudinna. Men hon är skygg, och om någon
överraskar henne, när hon badar i källan, tar hon en
fruktansvärd hämnd. Så t. ex. förvandlade hon Aktafon till
en hjort, varpå han blev ihjälsliten av sina egna
hundar.
Som sinnebild för fruktbarhet, släktliv och kärlek
hade den stora gudinnan redan i förhistorisk tid till
attribut den blida, kuttrande duvan. I historisk tid
tillhör denna fågel AfrodEte (latin: Venus),kärlekens
gudinna, kanske ett samband med kretisk kultur. Men
annars vittnar många drag om orientaliskt ursprung:
själva namnet erinrar om feniciernas As’toret
(Astar’-te), babyloniernas Isjtar. Hellenerna satte namnet i
förbindelse med ordet afros, skum, och enligt en sägen
om gudinnan föddes hon ur havets skum
(Anadyo-me’ne). Hon hade också kommit till dem över havet
österifrån, ty hennes viktigaste kultplatser låg på ön
Cypern (därav romarnas tillnamn Cypris på Venus,
som de identifierade med Afrodite). Även på ön
Cy-te’re liksom på ön Me’los (Venus Milo) fanns hennes
tempel, men i övrigt är hon »Pan’demos», dyrkad av
hela folket. Det majestätiskt hemska som präglade
semiternas Astarte har mildrats hos Afrodite. Hon blev
kärlekens, skönhetens och behagens gudinna, men även
fruktbarhetens. Hon älskade även dödliga män, t. ex.
Ankfses. Aene’as fader. Den myt som tydligast
vittnar om semitiskt ursprung handlar om hennes kärlek
till Ado’nis. Hennes klagan vid dennes död hör till de
mest omtyckta motiven i antik poesi.
Poseidon — havets och sjöfartens gud
PoseEdon (latin: Neptu’nus) var ursprungligen
inte havets gud - det blev han först när hellenerna
började befara haven — utan det livgivande vattnets,
de skummande fjällbäckarnas gud. Det var väl som
stormens gud han tog havet i besittning, men han blev
snart sjömännens och fiskarnas beskyddare och
avbildas därför gärna med ett ljuster, en treudd, i handen.
Zeus — gudarnas konung och allfader
Sin högste manlige gud kallade kreterna troligen
Tan eller Titan, men de invandrande hellenerna
iden
tifierade honom med sin gud Zeus av indoeuropeiskt
ursprung. Denne guds sinnebild var oxen eller tjuren,
hjordens största och kraftigaste djur. I denna skepnad
bortförde Zeus den feniciska kungadottern Europa,
som blev mor till Kretas mytiske kung, Minos. Kungen
representerade guden bland människorna, och
uttrycket för detta samband mellan altaret och tronen är
Mi-nota’uros, som till far hade en tjur och till mor Minos’
gemål, Pasi’fae. Men för de undertryckta folken blev
denne Minotauros ett fruktansvärt, människoätande
odjur, och så skildras han i de hellenska sagorna.
De indoeuropeiska hellenerna, som invandrade i
Grekland, var ordnade i stammar och släkter under
ledning av en konung, släktöverhuvudet. De hyllade
icke matriarkatet utan patriarkatet, och deras
förnämsta gudar var inte kvinnliga utan manliga. Vandrande
folk har den oföränderliga himlen städse över sig.
Därför är deras gud ofta himlen själv, som även
representerar deras kung och far. Det indoeuropeiska ordet
dieus betyder himmel och ljus, det återfinns i sanskrits
Dyaus pita(r), himlafadern, och är samma ord som
romarnas Ju’piter och grekernas Zeus, som också
kallades pateT, far. Denne gud var ej blott den ljusa,
strålande himlen utan också åskguden och
»moln-skockaren», han slungade sin blixt mot fienderna men
sände även livgivande regn över marken. Han var
också fruktbarhetens och livets gud. Kanske var han redan
bland de indoeuropeiska invandrarna oxen eller
tjuren, kanske blev han det först i Hellas, ty Zeus
upptog många egenskaper, som ägts av de ursprungliga
folkens gudar, vilka nu trängdes undan. Såsom
stamfar för fria män, särskilt bland adeln, hade han i myt
och saga många förbindelser med jordiska kvinnor.
Men som familjefader hade han en enda rättmätig
gemål, himladrottningen Hera, som upptagit många
drag från den förhellenska stora gudinnan. Hon är
dock mindre mor än hustru, hon beskyddar
äktenskapet och kvinnan och är svartsjuk, när Zeus visar sig
otrogen. Hon förföljer hans son He’rakles (latin:
Her’-kules) och jagar lo, som Zeus älskade, i skepnad av
en ko från land till land. Hera själv dyrkades först
som en ko, liksom Zeus var en oxe. Även som
beskyd-darinna av barnaföderskor anropades hon. Den
husliga härdens egentliga gudinna är dock den
jungfruliga gudinnan Hesztia (latin: Vesta).
Gudafamiljen på Olympos
Med sina patriarkaliska traditioner uppfattade
hellenerna gudarna som en enda stor familj med Zeus
som familjefader, men även denne hade sina fäder,
som var bortgångna gudar. I t. ex. HesPodos’
mytologiska system har gudarna ett helt stamträd, men i
vilken utsträckning detta varit föremål för verklig tro
vet vi inte. Enligt det allmänna stamträdet var det
första gudaparet Himmel och Jord: Urano’s (latin:
UTanus) och Gai’a (Ge). De hade tolv bam, titanema,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
