Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst — Hellas’ oförgängliga skönhetsvärld - Gudar, hjältar och idrottsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1434 grekisk konst
Dessa två huvuden, det vänstra från en attisk gravstaty över en ung atenare av förnäm familj och det högra ett verk av
Polyk-leitos, åskådliggör den grekiska konstens utveckling. Intill slutet av 500-talet var de grekiska statyerna, liksom de egyptiska och
mesopotamiska, frontala, dvs. vred sig aldrig åt sidan. Huvudet t. v. är från denna äldre, arkaiska period — lägg märke till det
vackra uttrycket med det litet stela »arkaiska småleendet». I Polykleitos’ huvud ser man hur rörligheten ökat; hans huvuden är
lätta att känna igen på de rena, ädla dragen och en viss psykologisk förfining.
återhållsamhet i formgivningen kännetecknar den
ryktbara bronsstatyn av en körsven, funnen i Delfi.
Redan i dessa arbeten har den grekiska skulpturen nått
en fulländning, som i sin art icke överträffats.
I Aten, som skövlats ohyggligt under perserkriget,
hade konstnärerna stora uppgifter vid
återuppbyggnadsarbetet. Här möter vi först My’ron, den förste
som suveränt framställt människokroppen i rörelse;
hans Diskuskastare har och förtjänar en oförgänglig
ryktbarhet. Fi’dias, som ledde skulpturarbetena på
Partenon (447-438), var den mest lovprisade av
antikens alla bildhuggare; av hans egenhändiga
arbeten, bland vilka Zeusstatyn i Olympia och
Atenasta-tyn i Partenon räknades som de förnämsta, finns
intet bevarat; vi känner dem endast genom svaga
efter-bildningar, och det är ovisst, huruvida han själv
deltagit i arbetet på Partenonskulpturerna. I dessa har
den grekiska bildhuggarkonsten nått sin högsta och
ädlaste skönhet. Frisen, som utvändigt omgav
tempel-cellans väggar, framställer i relief det panateneiska
festtåget och en gudaförsamling; metoperna
föreställer mytiska stridsscener och gavelfältens
statygrup
per två scener ur Atenamyten. Metoperna har en
strängare, mera ålderdomlig stil än frisen och
gavelgrupperna, som visar en underbar förening av
upphöjd värdighet och livfullt behag. Vcckfallet i
figurernas dräkter har i frisen en högtidlig rytm, i några
av gavelgruppernas gestalter en detaljrik och rörlig
linj ef öring av egenartad skönhet.
Relieferna från Niketemplet på Akropolis (omkr.
420) har en mjukare, mera graciös hållning; deras
dräktveck är starkt betonade och samlade till
melodiskt böljande kurvor. Ungefär samtida är Paio’nios’
Nikestaty från Olympia, vars sköna kropp avtecknar
sig under den vida, tunna dräkten, som pressas bakåt
till en kaskad av veck vid gudinnans snabba,
svävande rörelse framåt. Problemet att på detta sätt visa
kroppen genom kläderna sysselsatte vid denna tid
åtskilliga attiska bildhuggare.
Bland de peloponnesiska skulptörerna, som främst
ägnade sig åt atletstatyer, var Fidias’ samtida
Poly-kleFtos den ryktbaraste. Han formade sina statyer
med sträng, nästan arkitektoniskt fast hållning;
genom att låta kroppstyngden bäras av det ena benet,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
