Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst — Hellas’ oförgängliga skönhetsvärld - Doriska, joniska och korintiska tempel - Gudar, hjältar och idrottsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK KONST 1433
— Leokares: Apollon från Belvedere.
Fr. v. Praxiteles: Hermes med Dionysosbarnet. — Lysippos: Skraparen.
främst Pa/tenon, har man tidens främsta - och några
av alla tiders främsta - byggnadsminnesmärken. Det
oöverträffliga intrycket av ädel jämvikt i dessa
byggnader beror på den utomordentligt verkningsfullt
beräknade formgivningen, vari stenens tyngd tycks helt
neutraliserad av de spänstigt stigande linjerna -1, o. m.
horisontallinjerna är lindrigt krökta för att bidra till
denna optiska illusion - och av marmorns ljusa glans
i det sydländska solskenet.
Den joniska stilen hade sitt hemvist i de grekiska
kolonierna på Mindre Asiens västkust; från början
hade den en lättare resning än den doriska, med
smärtare kolonner, större kolonnmellanrum och smäckrare
bjälklag. Bland dess huvudmonument i hemlandet var
Arhemistemplet i E’fesos. Bortsett från Delfi, där de
grekiska staterna hade sina byggnader enligt vars och
ens byggnadsskick, upptogs stilen i det egentliga
Grekland först under 400-talets senare del - kombinerad
med dorisk ordning i Propyléema i Aten på 430-talet
och i Apollontemplet i Bassai på 420-talet, helt
genomförd tidigast i Niketemplet på Akropolis i Aten
omkr. 420.
I det nyssnämnda templet i Bassai har man funnit
det äldsta kända korintiska kapitälet; den korintiska
stilens blomstringstid börjar dock först under det
hellenistiska tidevarvet.
Gudar, hjältar och idrottsmän
Den grekiska skulpturen börjar på 600-talet f. Kr.
med grovt arbetade statyer, liknande plankor eller
stockar, som på enklaste sätt formats till likhet med
mänsklig gestalt. Denna grovhet berodde inte främst
på oförmåga utan på önskan att efterlikna
ålderdomliga och primitiva gudabilder. Länge bibehölls en
sträng frontalitet, dvs. statyn står i ett slags
givakt-eller framåt-marschställning utan böjning, vridning
eller tyngdförskjutning hos någon del av kroppen. Den
manliga gestalten framställdes naken, tidigt med
riktigt återgivande av muskulaturen i armar och ben
men ännu mot 500-talets slut med schematiskt
behandlad bål. Kvinnofigurer, s. k. kore-statyer, (av
grekiskans kore = jungfru) framställdes klädda; mycket
intresse nedlades på en elegant och detaljrik
behandling av dräkten, mindre på att genom dräktvecken
antyda kroppsformen. Det mognaste verket av denna
ålderdomliga (arkaiska) stil är statygrupperna från
gavelfälten på Afaiatemplet på Egina från 400-talets
början, vilkas mästare fullkomligt behärskade
kroppens proportioner och muskulatur men varken
strävade efter att ge ansiktena liv eller att riktigt återge
mera komplicerade rörelser. Dessa »egineter» har ett
ädelt, strängt och upphöjt uttryck (jfr s. 1444).
400-talet är en tid av utomordentligt snabb
konstnärlig utveckling. Kanske ett par årtionden yngre än
Eginaskulpturerna är gavelgruppema och metoperna
(en meto’p är ett fyrkantigt, ofta bildprytt fält i det
doriska bjälklagets fris) från Zeustemplet i Olympia,
omkr. 460. Figurernas raka, monumentala hållning
och det brett stiliserade, lodräta veckfallet i
dräkterna verkar arkaiskt men är snarast betingat av
önskan att åstadkomma harmoni med templets stränga,
doriska arkitektur; i ansiktena härskar en lika
monumentalt stiliserad men omisskännlig realism.
Samma vertikala, kolonnliknande hållning och stränga
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
