Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst — Hellas’ oförgängliga skönhetsvärld - Gudar, hjältar och idrottsmän - Hellenistisk bildhuggarkonst - Grekisk målarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1436 GREKISK KONST ________________________________
medan det andra vilar, s. k. kontrapost, gav han dem
på samma gång en avmätt rörelse. Han sökte det
typiska och allmängiltiga och studerade de mänskliga
formernas naturvetenskapliga problem. I sin skrift
Ka’non (Regel), som blev ett rättesnöre för all
klassisk skulptur, framlade han sina erfarenheter, och med
Spjutbäraren skapade han antikens mönsterstaty.
Atenaren Praxiteles (300-talets förra del) gav i
sin Afroditestaty på Knidos en högt beundrad
framställning av naken kvinnlig skönhet, den första i en
genom århundraden fortsatt rad av statyer med
samma motiv. Den knidiska Afrodite är som många av
den grekiska skulpturens främsta verk känd endast
genom kopior. Till Praxiteles’ mest berömda verk hör
även hans staty av Hermes med den lille Dionysos på
armen, länge betraktad som ett original, numera av
vissa forskare som en mycket god men inte helt
fullbordad kopia. Här, liksom i andra arbeten, har Praxiteles
begagnat Polykleitos’ rörelsemotiv i starkt
uppmjukad form med kroppen i vila och lutad mot ett stöd.
Den äldre konstens högtidliga och allvarliga hållning
har här ersatts av ett vekt och lyriskt drag;
Praxiteles’ statyer bär gudanamn men har mänskligt väsen.
Ännu starkare, med mera individualiserande och
psykologisk skildringskonst, kommer detta drag fram
hos hans samtida Sko’pas, vars gestalter är fyllda
av stark dramatisk spänning och vars ansikten har ett
patetiskt uttryck. Vid 300-talets mitt verkade
Leo’-kares, som antagits ha utfört originalet till den kända
Apollo di Belvedere, vars lediga och förnäma
rörelsemotiv är beundransvärt - det återklingar i Sergels
staty av Gustav III i Stockholm.
LysipTos, Alexander den stores hovbildhuggare,
var den siste av de stora grekiska skulptörerna och
avslutade den utveckling som lett från 400-talets
idealiserande uttryckssätt till 300-talets förmänskligade
uppfattning. Man känner hans konst bl. a. genom
statyn Skraparen, en idrottsman som befriar sig från den
olja varmed han gnidit in kroppen före tävlingen. Det
är en fullkomligt individuell gestalt, ett
verklighetstroget porträtt. Liksom den av en okänd konstnär
utförda Afroditestatyn från Kyrene gör den intryck av
att vara noga studerad efter levande modell.
Lysip-pos skall ha sagt, att hans föregångare hade
framställt människan sådan hon är men han själv sådan
hon synes vara. Det är uppenbart vad han därmed
ville uttala om sin egen konst - uttrycket »sådan
hon är» syftar på den för grekisk uppfattning
naturliga tanke som fått sin djupaste utformning i Platons
idélära, att bakom och över det som »synes vara»
finns en högre, sann och fullkomlig verklighet; det
var den som de tidigare konstnärerna velat gestalta.
Hellenistisk bildhuggarkonst
Alexanders segrar vidgade den grekiska
kulturvärlden till att omfatta hela den främre orienten. I de
stater som efterträdde hans världsvälde verkade
orientaliska kulturelement tillbaka på den grekiska
odlingen. Därav uppstod den kultur som kallats den
hellenistiska och som tog arv både från Grekland och
från österlandet. Inom bildhuggarkonsten är det
orientaliska inslaget dock vida mindre starkt än på andra
områden, som t. ex. byggnadskonsten (se d. o.).
Den hellenistiska skulpturen visar ingen enhetlig
utveckling; den var splittrad i en mängd ofta lokalt
begränsade skolor. I Pei^gamon blomstrade en sådan
skola under 200-talets senare del och förra delen av
100-talet. Till dess äldre arbeten hör realistiska
framställningar av besegrade galler och perser, till de
yngre den kolossala frisen från underbyggnaden till ett
altare i Pergamon, där gudarnas strid mot giganterna
skildras med våldsam kraft i hög relief med starka
kontraster mellan ljus och skugga, en stil som har en
omisskännlig släktskap med barocken.
Den allmänna tendensen inom den hellenistiska
skulpturen är emellertid realistisk. Starkt
individualiserade porträtt, även fantasiporträtt (såsom ett
ryktbart Homeroshuvud), och karaktärsfulla, ofta
karika-tyrartade genrefigurer är vanliga. Därjämte odlades
också idealiserande stilriktningar med anknytning till
förebilder från den grekiska skulpturens storhetstid.
Den sköna Nikestatyn från Samotrake står i beroende
av draperifigurerna i Partenons gavelfält, och en
mängd Afroditestatyer varierar Praxiteles’
uttryckssätt. Ofta blir de hellenistiska idealfigurerna ganska
intetsägande, men det finns lysande undantag: den
nyssnämnda Nike och Afrodite från Kyrene. Om
tidens anatomiska intresse och kunskaper vittnar
muskelfigurer som den »borghesiske fäktaren» eller den
ryktbara, barockartade Lao’koongruppen. (Se
illustrationer till Bildhuggarkonst.)
Grekisk målarkonst
Av grekisk målarkonst i stort format och med högre
konstnärlig syftning finns intet i behåll. I den antika
litteraturen nämns två målare som de ojämförligt
största: Polygno’tos och ApelTes. Den förre verkade
vid mitten av 400-talet f. Kr. och utövade ett stort
inflytande på vasmåleriet. Han betraktades som en
målarkonstens nyskapare, vilken förbättrade
färg-tekniken och mästerligt förmådde uttrycka
själsrörelser. Apelles, vars berömmelse understrykes av att
han var den ende som fick Alexander den stores
till-låtelse att porträttera honom direkt, var verksam
under 300-talet. En viss uppfattning om hans och hans
skolas konst kan man få av väggmålningar och
mosaiker i Pompeji och Herculaneum, vilka utförts som
kopior efter hellenistiska original. Härvid brukar man
särskilt peka på den berömda golvmosaiken från
Pompeji i Neapels museum, som framställer Alexanders
och Dareios möte i slaget vid Issos (se s. 39). Se även
Vasmålning.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
