Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland — det gamla och det nya Hellas - Peloponnesiska kriget - Spartanerna tar makten - Den hellenistiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1446 GREKLAND ___________________________________
befolkning skulle dödas samt kvinnor och barn säljas
som slavar. »Medlidande är ett av de mest
fördärv-bringande hindren för herravälde över andra»,
utropade han i folkförsamlingen till dem som ville ha
beslutet upphävt. I själva verket blev straffdomen
mildrad, men händelsen kastar ett hemskt ljus över hur
lidelse och fanatism kunde förkväva alla mänskliga
känslor. En gång mot krigets slut hade Aten vunnit
en betydande seger till sjöss. Men omedelbart efter
slaget uppstod en kraftig storm, som hindrade
befälhavarna från att rädda besättningarna på de under
slaget skadade fartygen. Mer än tusen skeppsbrutna
fann sin död i vågorna. Det upprörda atenska folket
sökte efter syndabockar, och så blev sex av
befälhavarna på fartygen dömda till döden och fick tömma
giftbägaren.
På det hela taget gick kriget illa för Aten.
Spartanerna uppeggade dess bundsförvanter och gjorde det
med framgång. Och de fick hjälp av de persiska
»barbarerna» mot atenarna. Attiska förbundets stater
avföll massvis från Aten. Den atenska expeditionen till
Sicilien - AlkibFades’ verk - blev en fruktansvärd
olycka, efter vilken Aten aldrig repade sig. Så
kom slutkatastrofen: Atens flotta blev överrumplad
och tagen av spartanerna under Lysander, och utan
flotta kunde atenarna inte försvara sin stad. Aten
inneslöts av Lysander både till lands och sjöss och
måste efter en hård belägring kapitulera (404).
Staden måste utlämna sin flotta, nedriva stadsmurarna
och avstå från allt land utom Ättika och Salamis.
En oligarTisk styrelse, de s. k. trettio tyrannerna,
insattes på segrarens bud, för att dock störtas redan
efter ett år. Demokratin återställdes, men den attiska
stormakten var borta.
Spartanerna tar makten
Sparta återfick nu ställningen som Greklands
ledande stat. Men det var endast för en kort tid.
Spartanerna var ännu hårdare herrar än atenarna och
uppkallade andra stater till motstånd. Under 300-talet
tilltog de grekiska staternas splittring och vanmakt. Det
artade sig till ett allas krig mot alla. Likadant var
förhållandet inom de särskilda staterna. Partihatet växte,
förföljelser mot besegrade motståndare hörde till
ordningen för dagen. Samhällsandan var sedan länge
undergrävd av en negativ och kritisk filosofi, individens
framgång och rikedom betraktades som huvudsaken.
Man jagade efter penningar och drog sig inte för att
skaffa sig sådana genom mutor och andra förnedrande
medel. Klyftan mellan rika och fattiga ökades,
slavarbetet fick en allt större omfattning.
Men det fanns också andra samhällsideal. Platon
predikade i sin skrift Staten egendomsgemenskap
såsom ett medel att stävja hetsjakten efter rikedom.
Under 300-talet var luften full av idéer, som
påminner om vår egen tids socialistiska och kommunistiska
läror. »Med den ekonomiska klasskampen för ögonen»,
säger en svensk historiker, »ser man i den ojämna
egendomsfördelningen snart sagt den enda orsaken
till alla samhällsolyckor och tenderar därför mer eller
mindre konsekvent till att kräva upphävandet av
privategendomen som förutsättning för en verklig
reformering av samhället.»
För splittringen mellan staterna sökte mången grek
ett botemedel i anslutning till en fastare och
kraftigare stat: Macedo’nien. Med diplomati och
vapenmakt, med list och våld skaffade sig dess konung Filip
insteg i den grekiska statsvärlden, och då en del
grekiska stater med Aten i spetsen bjöd honom motstånd,
mötte Filip dem vid KaironeFa och besegrade dem
(338). De grekiska staterna - utom Sparta - ingick
ett förbund sinsemellan, och detta förbund ställde sig
under ledning av Filip, som blev dess
förbundsfält-herre. Som mål uppställdes en gemensam kamp mot
arvfienden perserna. Den macedoniska erövringen
inledde en ny epok i Greklands historia.
Den hellenistiska tiden
Med Filips son Alexanders segertåg fördes
nämligen den grekiska kulturen ut över världen och blev
en världskultur (se Alexander). Greker, grekiska
städer, grekisk konst, vitterhet och vetenskap fanns
hädanefter i Egypten och långt in i Asien likaväl som
i grekernas forna hemland. Även i de stater som
uppstod ur Alexanders sönderfallande välde (de
hellenistiska rikena) fortlevde och utvecklade sig denna
kultur. Egypten blev en fast organiserad stat under
Ptole-méernas upplysta härskarätt. Jorden tillhörde
konungen, industrin var statsmonopol. Alexandria blev
kulturens centrum. Fyrtornet utanför dess hamn,
Fa’ros, är ett bevis på teknikens höga ståndpunkt.
I Musefon, en vetenskaplig forskningscentral med
ett storartat bibliotek, samlades så gott som all
litteratur som grekerna frambragt under tidernas lopp,
och där verkade så berömda vetenskapsmän som
matematikern EuklFdes, geografen EratosTenes och
en tid även forntidens störste matematiker och fysiker
Arkime’des.
Det till omfånget största av de hellenistiska rikena
var det seleuki’ diska riket, så kallat efter sin
grund-läggare Seleu’kos. Det omfattade Alexander den
stores forna besittningar i Asien. Snart visade det sig
emellertid svårt att sammanhålla detta väldiga rike,
stora delar avsöndrade sig, och slutligen återstod
endast Syrien. De nygrundade städerna SeleukLa vid
Tigris och Antioki’a vid Oron’tes utvecklade sig till
världsstäder och kulturhärdar.
Av de mindre staterna må nämnas Rhodos, en östat
i Egeiska havet. Den blev en medelpunkt för
transito-handeln på detta hav. I riket Pe/gamon i Mindre
Asien styrde härskare som nästan tävlade med
Pto-leméerna i frikostighet mot det andliga kulturarbetet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
