Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grottor — grottor och grottmänniskor - Grottor skapade av vågor och vittring - Djurlivet i grottorna - Grottor som människoboningar - Den paleolitiska konsten - Nutida grottinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1460 GROTTOR
de postglaciala havens olika nivåer. Bland de
vackraste är grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, där
man anträffar 4 m mäktiga kulturlager från
stenåldern. Andra grottor av denna typ finns bl. a. på
Kullen (i urberget), på Omberg och i Kinnekulles
kalkstensbranter. Av utländska strandgrottor är de mest
omtalade Fingalsgrottan på den skotska ön Staffa,
vars väggar är uppbyggda av vackra basaltpelare, och
Blå grottan på Capri, som fått sitt namn på grund av
det azurblå ljus som tränger in i dess inre från en
öppning under havsytan.
En tredje grottyp uppkommer genom vittring längs
sprickor och klyftor och kan alltså bildas oberoende
av flodernas och vågornas arbete på vilka nivåer som
helst. En sådan grotta är den bekanta
Hoverbergsgrot-tan vid sydändan av Jämtlands Storsjö. Smärre
grottor av denna typ är ganska vanliga i hela Sverige.
Djurlivet i grottorna
I många grottor förekommer en fauna som anpassar
sig till de speciella förhållanden som råder där,
mörker och kyla. Såväl Adelsberggrottan och andra
grottor i Karst som Mammutgrottan i Kentucky, för att
bara nämna några, har en mycket rik fauna, i vilken
ingår bl. a. fiskar och kräldjur, såsom olmen och
grott-salamandrar, kräftdjur, spindlar och insekter. Ofta
är dessa djur blinda eller har dåligt utvecklat
synsinne, och deras färger är vanligen vita eller ljusröda
på grund av frånvaron av ljus. Däremot har de ofta
väl utbildat känselsinne, och långa känselspröt och
antenner är vanliga. I många grottor har man gjort fynd
av nu utdöda djurformer, som anpassat sig för livet
i grottorna, grottbjörnar, hyenor, »grottlejon» och
andra rovdjur, vilka sökte skydd i grottorna mot
istidens köld och väta.
Grottor som människoboningar
Som vi såg av Stora Förvar på Karlsö, har grottor
alltsedan äldsta tider gett skydd och bostäder även åt
människorna. Under vissa tider av stenåldern var
grottorna de förnämsta människoboningarna. Särskilt
under de kalla och fuktiga perioderna av istiden gav
grottor och hålor ett värdefullt skydd mot klimatet
och de vilda djuren. Under de varmare mellantiderna
var boplatserna däremot belägna under bar himmel,
stundom på terrasserna utanför grottornas mynning.
En del grottor har varit bebodda under långa
perioder, andra har utnyttjats med längre eller kortare
mellanrum. Man finner därför i dem betydande
kulturlager, ofta med en mäktighet av ett tiotal meter
eller mer. Genom de fynd som gjorts i dessa har man
fått en god kunskap om den paleolFtiska tiden (äldre
stenåldern). Särskilt i sydvästra Frankrike
(Vézère-dalen vid Dordogne), i Pyrenéerna och Kantabriska
bergen i Spanien samt vid Mentone och i Kroatien har
man påträffat grottor med vackra fynd ej blott av
människor och deras verktyg utan även av deras
konst: skulpturer, ristningar och målningar.
Den paleolitiska konsten
Från Aurignacperioden [årinjak’-], grottidens
första del, uppträder i grottornas kulturlager skulpturer
av ben, elfenben, horn eller sten, eller ristningar och
målningar på grottornas väggar. De föreställer, med
undantag för en del små kvinnoskulpturer som har
karaktären av fruktbarhetsidoler, vanligen jaktbara
djur: ren, häst, bison, mammut, hjort m. fl.
Ristningarna och målningarna är mycket realistiskt
utförda med god blick för de framställda djurens
karakteristiska egenskaper och med sinne för
proportionerna. Bland de mest berömda fyndplatserna för
dessa ofta mångfärgade grottmålningar märks
grot
torna vid AltamFra och Castillo i Kantabriska bergen
i Spanien, Niaux [niå’] i Pyrenéerna (målningar på
800 m avstånd från ingången), La Mouthe [mot’],
Font-de-Gaume [fång da gå’m] och den nyupptäckta
grottan Lascaux [laskå’], den rikaste och underbaraste
av dem alla, i Dordogne [dårdånj’j. Målningarna
liksom även skulpturerna anses ha tillkommit i
magiskt syfte, exempelvis för att frambesvärja god
jaktlycka.
Se även bilder s. 882-883.
Nutida grottinvånare
Även nutiden har att uppvisa klipp- och
grottboningar av skilda slag. I många trakter har
människorna ända sedan de förhistoriska tiderna bebott grottor
och hålor i klippbranter. Ofta har man med konst
utvidgat dessa eller grävt ut nya grottor. Inom Kinas
lössområden bor massor av människor i grottor
utgrävda under de åkerfält varifrån de hämtar sitt
uppehälle. I Nordafrika är underjordiska boningar vanliga
hos vissa berberstammar. Även i Europa träffar man
i våra dagar på grottboningar flerstädes, så i Harz,
Dordogne samt i Granada i Spanien, där särskilt
zigenarna till ej ringa del lever i underjordiska bostäder,
av vilka endast skorstenarna höjer sig över jordytan.
Inom de nordamerikanska staterna Arizona, Utah,
Colorado och New Mexico finns ett betydande antal
ruiner av klippboningar i kan jonväggarna, ofta samlade
till hela städer. De har troligen under oroliga tider
tjänstgjort som fästningsliknande tillflykter för
befolkningen, som under fredstid levde på kanjonernas
odlingsbara bottnar. Klippboningarna är av
förcolum-biansk ålder och har övergivits efter den europeiska
erövringen av landet. På Krim slutligen finner man
hela kloster inbyggda i klipphålor.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
