Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundlagar — Sveriges fyra grundlagar - Våra nuvarande grundlagars föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUNDLAGAR 1461
SVERIGES FYRA GRUNDLAGAR
GRUNDLAGAR i Sverige är Regeringsformen (R.
F.) av 1809, Riksdagsordningen (R. O.) av 1866,
Suc-cessionsordningen (S. O.) av 1810 (gällande den
Ber-nadotteska dynastin) samt Tryckfrihetsförordningen
(T. F.) av 1949 (den förut gällande av 1812).
Det för innehållet utmärkande för grundlagar i
förhållande till andra lagar är, att de anger grunderna
för statsmaktens organisation och utövning, ofta även
de grundläggande reglerna för förhållandet mellan
stat och individ, t. ex. tillförsäkrandet av vissa
oför-ytterliga rättigheter (rättighetsförklaringar). Det till
formen speciella för de svenska grundlagarna är, att
dessa endast kan ändras eller upphävas genom
samstämmiga beslut av konung och två riksdagar.
Föreskriften tillkom mot frihetstidens slut (1766),
upphävdes 1772 men återkom i 1809 års regeringsform
och kompletterades 1866 med bestämmelsen, att nyval
till andra kammaren skulle ha ägt rum mellan de två
riksdagar, som beslutade i en grundlagsfråga. Av
våra nu gällande grundlagar har endast
riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen antagits genom
två riksdagars beslut. 1809-1810 års grundlagar
utgick ur ett revolutionärt tillstånd, under vilket
riksdagen gjort sig till en konstituerande
nationalförsamling. 1812 satte man sig medvetet över bestämmelsen.
Den utrikespolitiska nyorienteringen befarades
utmana den allmänna opinionen, och för att undvika
obehagliga yttringar utfärdades efter endast en
riksdags beslut 1812 års tryckfrihetsförordning.
Samtliga efteråt vidtagna grundlagsändringar har skett i
grundlagsenliga former.
Något speciellt för Sverige är, att författningen
eller konstitutionen inte sammanfattats i en enda
»grundlag» och att tryckfrihetsbestämmelserna givits
grundlags karaktär. Det förklaras av den historiska
utvecklingen; 1809 års grundlagsfäder följde i detta
avseende traditionen.
Våra nuvarande grundlagars föregångare
Regeringsformens äldsta förebild och vår första
»grundlag» — benämningen fundamentallag eller
grundlag kom först i bruk under frihetstiden - var
landslagens konungabalk, som i stora drag utstakade
konungens och folkets rättigheter och skyldigheter
och som kompletterades med nyvalda regenters
ko-nungaförsäkringar. Efter hand blev statens
befogenheter allt flera och konungamakten starkare, men en
kodifiering kunde beskära möjligheterna för en
ytterligare maktutvidgning och låg således inte i den
se-nares intresse. De försök som gjordes utgick från
adeln. Däremot var införande och lagfästande av
arvsrätt till kronan givetvis ett konungamaktens
önske
mål, och Gustav Vasa genomdrev 1544 Västerås’
arvförening.
I början av stormaktstiden fann man riksdagens
arbetsformer alltför oordnade och inte värdiga
landets ökade maktställning. Så tillkom 1617 års
riddarhusordning och 1623 års riksdagsordning, som
föreskrev överläggningar i skilda stånd men lämnade
förhållandet till konungamakten ganska obestämt. De
sammanfördes vid frihetstidens början i 1723 års
mera detaljerade riksdagsordning och underkastades
en totalrevision genom 1810 års riksdagsordning, som
dock behöll ståndsindelningen. Denna motsvarade
med tiden allt sämre landets förändrade sociala
struktur, och 1866 ersattes ståndsrepresentationen med det
nuvarande tvåkammarsystemet.
Vid frihetstidens början tillkom vår första
egentliga regeringsform (1719, något ändrad 1720). 1634
hade visserligen en förordning utfärdats som bär
denna beteckning, men den var närmast en stadga
som lagfäste den utveckling som ägt rum på
statsförvaltningens område. En tydligare
grundlagskarak-tär hade 1660 års additament till nämnda
regeringsform. Det innehöll bl. a. en punkt om rådets
ansvarighet inför ständerna, inen på grund av de ofrälse
ståndens motstånd tillädes den giltighet endast
under omyndig konung.
Reaktionen mot det följande karolinska enväldet
kom till uttryck i de nyssnämnda regeringsformerna,
som lade grunden till ett riksdagsvälde. Konungen
gjordes beroende av riksrådets flertal, och riksrådet,
som hade att följa riksdagens direktiv och stod under
dennas kontroll, kom snart att betecknas som
»ständernas fullmäktige». En vidsträckt användning av
hemligstämpeln, dvs. hänskjutandet av allt flera
frågor till riksdagens mäktiga sekreta utskott, skapade
maktmissbruk och missförhållanden. Mösspartiet
försökte 1766 åstadkomma en förbättring genom att
inskränka utskottets befogenhet och med hjälp av
större tryckfrihet ge den allmänna opinionen insyn i
rikets styrelse. På grund av den vikt som således
tillmättes 1766 års förordning angående skriv- och
tryckfrihet tillerkändes den grundlags natur. Denna tilltro
till den allmänna opinionen som livande och
kontrollerande element fick många vältaliga uttryck.
Gustav IH:s första statsvälvning gav oss 1772 års
regeringsform, som innebar en maktfördelning
mellan konung och riksdag, men gränserna var i många
fall oklara och frånvaron av kontrollmöjligheter
minskade riksdagens på papperet inte obetydliga makt.
Förenings- och säkerhetsakten 1789, formellt ett
till-lägg till regeringsformen, medförde ett nytt kungligt
envälde, som ägde bestånd till statsvälvningen 1809.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
