Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönland — eskimåernas istäckta land - Polarklimat och torftig växtvärld - Eskimåer och danskar - Erik Rödes och Hans Egedes land - Den danska kolonisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1474 GRÖNLAND ___________________________________
i /2 månad vid Diskobukten men 4-5 månader i
nordligaste Grönland.
Även växtvärlden har polarkaraktär. Endast i den
sydvästligaste delen är den något rikare. Där finns
något som man kunde kalla för björkskog; enstaka
björkar kan där nå en höjd av 6-7 m. För övrigt är
skogen buskartad och omfattar björk- och videsnår
av ett par m höjd. Större delen av det isfria landet är
fjällhed, som i mycket påminner om den hos oss
vanliga. De på gynnsamt belägna platser odlade
växterna inskränker sig till rädisor, rovor, sallat, spenat
och dylika trädgårdsväxter; försök har gjorts att odla
potatis.
De djurarter som finner sitt uppehälle på land är
varken många eller talrikt förekommande. Största
intresset tilldrar sig en del pälsdjur, såsom räv,
polar-varg och hermelin. Myskoxen, renen och isbjörnen
har decimerats hårt av jakten. Av övriga jaktdjur
spelade på sjön förr valrossar och valar en större roll;
nu är säljakt och fiskfångst viktigast.
Eskimåer och danskar
I våra dagar är Grönland ett danskt biland, som
räknar omkring 23000 inv. (1950), varav alla är
eskimåer utom ca 950 européer, nästan alla danskar.
Invånarna är bosatta i »kolonier», till största delen
belägna på västkusten. Eskimåernas ursprungliga
levnadsförhållanden har skildrats i artikeln Eskimåer.
En del av danskarna tillhör gamla
»grönlandsfamil-jer», som i flera generationer tjänstgjort i den
grönländska handeln och administrationen och som inte
sällan har en hel del eskimåblod i sina ådror. Mycket
större är emellertid blodblandningen bland
eskimåerna. Renrasiga eskimåer finns bara i utkanterna.
Även levnadsförhållandena har tagit starkt intryck av
det danska herraväldet. För urinvånarna är dock
ännu i första hand fisket och i någon mån jakten de
viktigaste näringsfången; danskarna är anställda i
handelskompaniets tjänst, vid de meteorologiska
stationerna och vid kryolit- och grafitgruvorna, vilka förr
spelade större roll än nu.
Erik Rödes och Hans Egedes land
Nordbornas upptäckt av Grönland ägde rum 877, då
islänningen Gunbjörn av storm drevs i land i trakten
av nuvarande Angmagssalik på östkusten. Först
omkring 100 år senare upprepades ett isländskt besök
med övervintring i samma trakt. Omkr. 983 företog
den för tre år landsflyktige islänningen Erik Röde
en färd, varunder han upptäckte de trakter som han
ett par år senare koloniserade, åtföljd av ett stort
antal släktingar och vänner från nordvästra Island.
Det var trakten kring nuv. Julianehåb, och området
benämndes Österbygden; senare slog man sig ned
även i Västerbygden kring nuv. Godthåb. Redan Erik
Rödes son Leif fann Vinland (se Amerika), dit
se
dermera ytterligare resor ställdes. Med Island och
Norge var förbindelserna till en början livliga. Under
blomstringstiden (på 11 oo-talet) hade landet
3000-4000 nordiska invånare, och 1126 fick det en egen
biskop med säte i Gardar, där en domkyrka
uppfördes. Småningom avtog emellertid grönlandsfärderna.
Nya kolonister kom inte längre, sjukdomar, pest och
tuberkulos härjade, och fientliga eskimåer trängde på
från norr. Västerbygden ödelädes redan före 1370. I
Österbygden torde de sista nordborna ha hållit sig
kvar till slutet av 1400-talet.
Den danska kolonisationen
År 1261 hade Grönland givit sig under Norge, och
handeln monopoliserades omedelbart med påföljd att
färderna till Grönland blev alltmer sällsynta. När
underrättelserna från Grönland vid början av 1400-talet
började sina, utsände de dansk-norska
unionskonung-arna expeditioner för att ta reda på förhållandena på
Grönland. En sådan var den som Kristian I skickade
ut 1472 och som besökte både Grönland och Labrador
men inte kom i kontakt med några nordbor där. På
1500- och 1600-talen företogs ytterligare dansk-norska
färder till Grönland, men först 1721 kunde en
expedition under den norske prästen Hans E’gede ånyo
ta landet i besittning. Den 3 juli 1721 landade denne
på Håbets ö vid Godthåb. Då hade emellertid landets
västkust länge varit väl känd alltifrån det John Davis
1585-87 utforskat kusten upp till Upe’rnivik och
W. Baffin hunnit ända upp till Smiths sund.
Egedes företag innebar en kombination av
hednamission, handels- och fångstfärd och uppdrog linjerna
för Grönlands senare utveckling och förvaltning. Efter
flera olika experiment övertogs ansvaret för kolonin
av Kongelig grönlandske Handel, som är ett rent
statligt organ. Styrelseformen har varit patriarkalisk med
handelsmonopol och ett milt och välvilligt
förmynder-skap över den infödda befolkningen. Sedan 1925 har
en utvidgning av grönländarnas egen andel i
styrelsen ägt rum, och många infödingar används nu inom
administrationen och handeln. Danmarks äganderätt
till hela Grönland har erkänts av makterna, bl. a. efter
en tvist med Norge, som förlorade landet i Kielfreden
1814 men sökte sätta sig i besittning av områden på
östkusten 1930. Under andra världskriget besattes
Grönland av Förenta staterna, som anlade flott- och
flygbaser, den största vid Holsteinsborg. Denna
ockupation innebär dock ingen inskränkning i Danmarks
rättigheter. Flygvapnets nya möjligheter har
emellertid i hög grad ökat Grönlands strategiska betydelse,
och den gamla avskildheten synes nu för alltid
förlorad. Den amerikanska flygbasen Thule i nordvästra
Grönland har sålunda sedan 1953 kommit att tjäna
som mellanstation för svenskt trafikflyg över
polarområdena till den amerikanska och asiatiska Stilla
havskusten. - Karta se Nordamerika.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
