Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guyana — ett varmt och regnigt land - Religionspsykologiska förklaringsförsök - Gudstro och annan religion - Gudar och folk - Kristendomens Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1484 GUD ____________________________________________
Enligt Feuerbach kan man förklara all religion ur
människors fruktan. Vi kan tänka oss ett starkt
åskväder. Även på oss, som väl känner till lagarna för de
elektriska spänningarna, gör åskan ett hemskt intryck.
De flesta människor blir rädda. Hur mycket mer
skulle inte ett åskväder skrämma forntidens folk, som
ingenting visste om de naturvetenskapliga
sammanhangen i samband med de elektriska urladdningarna.
Det låg för dem mycket nära till hands att anta att det
var Någon som förorsakade det skrämmande bullret.
Denne måste vara stor och mäktig och fruktansvärd.
Så uppkom »gudsfruktan», tron på en gud.
Alla människornas drömmar, tankar, fantasier,
illusioner m. m. tog sig så småningom uttryck i religiösa
skapelser. Den jordiska fadern, som med sin förening
av kärlek och makt representerade det högsta på
jorden, fick stå som mönster för de religiösa
föreställningarna. Så uppkom tanken på Gud Fader. Allt i
religionen är bara konkretiseringar av mänskliga
önskedrömmar och fruktanskänslor.
Ungefär så har man från religionspsykologiskt håll
tänkt sig att gudstron har uppkommit. Naturligtvis
finns det många variationer, t. ex. den psykoanalytiska
med Sigmund Freud som främsta namn, men i stort
sett söker man psykologiskt tolka gudstron som en
mänsklig önskedröm.
Gudstro och annan religion
Man kan inte säga att de vetenskapliga försöken att
förklara gudstrons uppkomst i nämnvärd mån har
lyckats. Det enda historiskt sanna, som vi kan säga, är att
tron på gudomsväsen alltid funnits så länge vi kan
kontrollera mänsklighetens utvecklingsväg. Vi måste
nöja oss med detta faktum och beteckna varje
»förklaringsförsök» som dömt att misslyckas.
Gudstron bildar den innersta kärnan av religionen.
Men liksom det i Paradisets lustgård fanns
mångahanda träd, och liksom varje större trädgård har sina
utkanter och utmarker, mer eller mindre vildvuxna
bakgårdar, så finns även i religionens värld en
mångfald av väsen, företeelser, skapelser, som mer eller
mindre hör samman med gudstron. Vi har redan
nämnt tron på de avlidnas andar - säkerligen en
urgammal företeelse - makttro och liknande. Men i den
s. k. folktron dyker upp ett otal av mytologiska
gestalter, jättar, tomtar, vättar, nissor, huldror, skogsrån,
bergsrån, demoner. De saknar i regel individualitet och
personlighet men utgör ett påtagligt inslag i den
religiösa helhetsbilden. Och längst ut i utmarkema
blandar sig religiösa och magiska föreställningar på ett
sätt, som oftast gör det svårt att dra gränserna. Tron
på ödet, slumpen, turen, något okänt eller någon okänd,
allt detta hör med in under religionens rika värld. Men
trots alla flytande gränser framträder gudstron som
religionens innersta väsen och kärna.
Gudar och folk
Varje folk har sina gudar. Ofta har deras drag
formats av det folkliga tänkandet och gett gudarna
idealiserade människogestalter. Negergudar är i regel
svarta, indianernas gudar är rödskinn, de gamla
nordbornas asar var som jättelika vikingar, utrustade med
övernaturliga krafter osv. Men motsatsen äger också
rum. Egyptierna hade gudar med djuransikten, bland
indierna finns många gudar och gudinnor med
omänskliga drag. Mörka gudar, onda och demoniska gudar hör
med till religionen. Någon enhetlig typ eller någon
utformning efter ett enhetligt tänkande finns inte.
För de olika folkens gudar hänvisas till artiklarna
Buddhism, Grekiska gudaläran, Indiens religioner,
Islam, Nordiska gudaläran samt Myt och mytologi.
Kristendomens Gud
För den kristna tron är bibeln Guds uppenbarelse. I
stort sett är bibelns gudssyn enhetlig. Gud är den som
skapat världen och människan efter en viss ordning
och efter en viss tanke, enligt vilken människan har ett
okränkbart värde. Gud har uppenbarat sig för
människorna på mångahanda sätt, dels allmänt genom
naturen, samvetet och historien, dels särskilt genom Moses
och profeterna. Vid »tidens fullbordan» blev Gud
människa genom Jesus Kristus.
Denna »inkarnation» utgör det centrala i den
kristna tron. Genom sitt människoblivande (»Ordet vart
kött och tog sin boning ibland oss» - Joh. 1: 14)
ställde Gud sig solidarisk med sin skapelse, såsom det
heter redan hos profeten Jesaja: »Det var våra
krank-heter han bar, och våra smärtor dem lade han på sig.»
Gud är icke den upphöjde, i himlen tronande
härskaren utan den på jorden vandrande lidande Guden.
Därför ges oss den sannaste Gudsbilden genom
Kristus. Luther har starkt betonat detta genom sitt ofta
citerade ord: »Vill du veta huru Gud är sinnad mot
dig, så fråga icke ditt hjärta därom eller ditt förnuft
eller din tanke, utan se endast och hör vad Kristus
talar och gör. Se, där framträder för dig Faderns
hjärtelag, hans vilja och verk, och du lär känna
honom, som eljest ingen har sett eller träffat.»
Enligt Jesu undervisning är Gud den helige, som
avskyr synden och nitälskar för rättfärdigheten, men
samtidigt den kärleksfulle, som älskar syndaren och genom
frälsningen vill ge människorna delaktighet av
rättfärdigheten. För Paulus och senare för Luther blev detta
den väsentligaste sidan av gudstron: Människan blir
rättfärdiggjord av tro.
Fast förenad med gudstron är tron på Kyrkan, som
enligt bibeln är »Kristi kropp». Kyrkan blir på så sätt
fattad Guds instrument på jorden till att förverkliga
hans skapelses och frälsnings plan: Gud vill att alla
människor skall bli frälsta och komma till sanningens
kunskap.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
