Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hamn — sjöfartens brännpunkter - Krigshamnar, tullhamnar och frihamnar - Hamsun, Knut — Nordlands store diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I54O HAMSUN ______________________________________
att en till frihamn införd vara kan förädlas eller
om-sorteras där och sedan åter utföras, utan att tull
behöver erläggas.
Frihamnsinstitutionen är av gammalt datum. I viss
mån var sålunda hanseatemas steelyard (stålgården)
i London ett slags frihamn, men den första
egentliga frihamnen anses ha tillkommit i Livorno 1547.
Numera förekommer frihamnsområden i ett flertal
europeiska storhamnar. De nuvarande svenska
frihamnarna är endast några årtionden gamla.
Visser
ligen utfärdade Karl XII 1712 befallning om
inrättandet av en frihamn i Slite, men den kom aldrig till
stånd, och 1775 inrättades frihamn i Marstrand, som
dock ägde bestånd blott ett tjugotal år. Först 1907
medgavs frihamnsrättighet i Sverige (s. k.
frilagers-rätt hade medgivits tidigare), men tillstånd att öppna
frihamn fick ej meddelas att gälla tidigare än efter
utgången av 1910. Stockholms frihamn blev färdig
1919, Göteborgs och Malmö frihamnar 1922. (Se
vidare Sjöfart.)
NORDLANDS STORE DIKTARE
Hamsun, Knut (1859-1952), var redan trettio
år, när han med romanen Sult trädde eller rättare sagt
störtade in i den norska litteraturen. Bondesonen från
gården Hamsund på Hamaröy i Nordland hade då
länge fått pröva på svält och umbäranden. Han hade
gått i skomakarlära, varit bodbiträde, två gånger rest
till Amerika, skrivit i tidningar och gett ut en satirisk
bok, Fra det möderne Amerikas aandsliv.
Mot slutet av åttiotalet hade han kommit till den
uppfattningen, att tidens norska tendensdiktning var
själlös. Han ansåg diktningens uppgift vara att
skildra »tankens och känslans vandringar i det blå,
steglösa, spårlösa resor med hjärnan och hjärtat,
sällsamma nervfunktioner, blodets viskande,
benpipornas bön, hela det omedvetna själslivet». Detta tar sig
uttryck i Sult (Svält, 1890), där han med förtätad
intensitet skildrar hur ett geni går omkring och
svälter i Kristiania. Något socialt patos finns där icke, det
är fantasins överflöd mitt i allt elände. Hamsuns
svältande geni pantsätter sin väst för att unna sig lyxen
att kunna ge en krona till en tiggare och håller ett
strafftal till tiggaren, när denne tror att han är fattig.
Ännu större roll spelar det omedvetna i romanen
Mysterier, den unge Hamsuns mest personliga bok.
Knut Hamsun vid sitt arbetsbord.
Hamsun ägde en makalös berättarförmåga och stor
människokännedom. Han var stridsman och
dramatiker, men inspirationskällan i honom var lyrikerns.
Visserligen har han blott gett ut en diktsamling, Det
vilde kor, och en episk-lyrisk dikt, Munken Vendt,
men genom alla romanerna går en underström av
lyrik, som särskilt gör sig gällande i hans böcker från
Nordland. I Pan genomtränger den hela boken, själen
sjunger med i årstidernas skiftningar. Stundom - i
Pan, Victoria, Markens gröda — har naturkänslan en
religiös underton och kan stiga till panteism. En
lyrisk prägel bär också hans kärlekspsykologi.
Genom det mesta av vad Hamsun skrivit går det
en ensam man - hans geniala insats i
världslitteraturen - en jägare och nomad i Pan, en äventyrare
i Munken Vendt, en liten student i Rosa. Alltid
förälskad, oftast olycklig. När diktaren nalkades
femtioårsåldern, åldrades även vandraren men förblev en
stämningsmänniska, som föraktade stadslivet.
Hamsun började som kulturkritiker. Omkr. 1912,
då han blivit jordbrukare, tar kärleken till enkla
förhållanden helt överhanden. I Markens gröda, som
utkom 1917 och tre år senare skaffade honom nobelpris,
sjunger han det enkla, produktiva livets höga visa
och höjer liksom Rousseau ett rop på att återvända
till naturen eller rättare sagt till den egentliga och
primitiva kulturen.
Men denna kulturkritik ledde också Hamsun att ta
ställning mot den moderna demokratin. På 1930-talet
närmade han sig fascism och nazism. Och när
Hitlers härar 1940 ockuperade Norge, blev dess störste
diktare landsförrädare. Fastbiten i sina fördomar,
genom sin dövhet isolerad från yttervärlden, förlorade
Hamsun under dessa år hela sin popularitet, då han
gjorde sig till tolk för Quislings politik. Efter
befrielsen 1945 häktades han, men undslapp på grund av
ålder med höga böter. Hamsuns sista bok, På
igengrodda stigar (1949), visade dock, att han ännu som
nittioårig bevarade sin poetiska begåvning. Efter
hans död har man i Norge enats om att hans politiska
förvillelser inte minskat hans litterära storhet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
