Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helgon — trons vittnen - »De vittna bland svärden och bålen om Gud» - Gudasagan blir helgonlegend - Helgon och helgonkungar i höga Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1584 HELGON
Den helige Hieronymus, målning av Lucas Cranach d. ä.
Hie-ronymus var en lärd teolog och kyrkofader, upphovsman till
den latinska bibelöversättningen Versio vulgata. Efter att i flera
år ha levat som eremit i öknen under fasta och stränga
späk-ningar slog han sig slutligen ned i ett kloster i trakten av
Bet-lehem, där han ägnade sig helt åt studier och författarskap.
Över Cranachs målning vilar en stämning av hjärtats frid och
fromma mödor. Skogens diur flockar sig tillgivet kring den
helige mannen — i förgrunden syns ett lejon som enligt
legenden fick en törntagg utdragen ur sin tass av helgonet och sedan
levde som ett husdjur i hans kloster.
jar kallas helgon. Utom de gamla martyrerna räknas
till helgonen ständigt nya skaror, såsom bibliska
gestalter, »bekännare», biskopar och patriarker,
munkar och nunnor, korsfarare, fromma riddare och
påvar men även vanliga enkla män och kvinnor, som
utmärkt sig genom ett särskilt heligt liv. Man fordrade
inte längre nödvändigt martyrdöden. När den
asketiska livssynen fick makt över kyrkan, blev i stället
den längst drivna världsförsakelsen bästa meriten för
helgonglorian. De mest fantastiska exempel på
själv-plågeri berättades om helgonen. Romantiserade
skildringar av helgonens liv, s. k. legender, var oerhört
omtyckta. Legenderna har ofta ett högt litterärt värde.
Att de är fulla av vad vi nu kallar vidskepelse och
övertro beror givetvis inte på någon medveten
förfalskning. Varje tid fattar verkligheten i de former som är
för den tiden möjliga och givna.
Gudasagan blir helgonlegend
Helgondyrkan kunde först anknyta till det gamla
mångguderiet. När den stora massan av hedningar
efter år 324 strömmade in i kyrkan, hade varje ort,
varje stad och land, varje yrke och område av livet
sina gudomligheter. Det var inte så lätt att släppa
denna tro. Därför fick nu helgonen träda in som
»skyddshelgon». Ibland kunde det t. ex. hända, att
lokalguden och ortens kristna huvudgestalt smälte
samman i folkfantasin.
Men orsaken till att helgonen fick ett så starkt grepp
om folksjälen ligger också djupare. Mycket av det
värdefullaste, det finaste och innerligaste i katolsk
fromhet är knutet till helgondyrkan och Mariakult (se
artikeln Maria). Legenderna var enkla. De förmedlade
åt enkla människor trons innehåll. De gav också etiska
ideal och förebilder av stark suggestiv verkan.
Barmhärtighet och sedlig renhet, mod och ståndaktighet
uppmuntrades. När man hörde legenderna läsas,
»upptändes åhörarnas hjärtan av kärlekens och den
heliga uppbyggeisens eld».
Emellertid var kyrkan själv ibland orolig över den
vändning sakerna tagit. 1170 bestämdes, att påven
måste godkänna (kanonisera) nya helgon. Helgonen
skulle inte få direkt dyrkas, endast ägnas »vördnad
och tjänst» osv. Men ända till våra dagar har i
katolska länder en rörande kärlek till helgonen - de bästa
av hjälpare i all nöd - bibehållit sig.
Helgon och helgonkungar i höga Norden
När kristendomen kom till Sverige och den övriga
Norden, var den givetvis redan fullt genomsyrad av
helgonkulten. Även här uppe kom denna kult att sätta
djupa spår. Sankt Görans (»Örjans») strid med
draken blev ett omtyckt motiv, Kristoferlegenden var
allmänt bekant, Sankt Lars, Sankt Martin och Sankta
Klara m. fl. var väl kända. Den ljusskimrande
Lucia-gestalten har fått en förnämlig hedersplats vid
julfi-randets begynnelse. Svårare var det att få de egna
helgonen kanoniserade av påven; det lyckades egentligen
endast med Birgitta. Men icke förty ärade man lika
mycket sina egna: Sigfrid, Eskil, Botvid, David,
Staffan och andra från missionstiden. Sedan tillkom Erik
av Uppsala, Brynolf av Skara, Elin av Skövde, Nils
av Linköping, Ingrid av Skänninge, Ragnhild av
Södertälje, Karin av Vadstena m. fl.
Helgonkonungen Erik (»den helige») regerade i
Uppsala omkring 1150-60 som en ivrig kristen,
»mycket kär för Gud och ridderskapet och hela
allmogen för sitt milda sinne». Rent historiskt vet vi
inte mycket om honom. Legenderna berättar om hans
fromma nit och goda lagar, om hans korståg till
Finland, om källan som sprang fram vid hans
martyrdöd i Uppsala 1160 samt om ett femtiotal
undergärningar. Hans dag i helgonkalendern blev den 18 maj
(ersmässa), hans välsignelsebringande ben förvaras
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
