Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia — hur historien talar till vår tid - Historiens huvudepoker - Primärkällor eller förstahandskällor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIA 1615
HUR HISTORIEN TALAR TILL VÅR TID
HlSTORIA. När vi läser en historisk
framställning, tar vi den ofta för god utan att tänka på hur den
kommit till. Varifrån har författaren fått sina
uppgifter? Ofta har han hämtat dem från en eller flera äldre
författare, dessa i sin tur från ännu äldre sagesmän
osv. Men slutligen måste man dock komma till
ursprunget, den äldsta bevarade uppgiften. Ibland kan
det vara en muntlig uppgift, en »tradition», som
kanske berättats från generation till generation, och ibland
kan det vara ett skriftligt meddelande av något slag,
ett »dokument», som bevarats. Muntliga meddelanden
är i regel ganska osäkra. Det berättas om en berömd
författare, att han ämnade skriva sitt fäderneslands
historia och länge samlat material därtill. Men så gick
han en dag på gatan och stötte på en folkhop, vilken
samlats med anledning av en olyckshändelse som
inträffat. Han gick fram och frågade den ene efter den
andre, vad som hänt och hur det hade gått till. Men
han fick olika svar av alla, som han tillfrågade. Han
tänkte då: om en händelse som inträffat alldeles nyss
uppfattas olika av dem som själva varit ögonvittnen,
hur skall man då kunna få någon säker kunskap om
händelser som inträffat för många århundraden
sedan? Han blev så gripen av denna iakttagelse, att han
avstod från att skriva sitt lands historia. Många delar
hans tvivel på den muntliga traditionens pålitlighet och
anser en historisk framställning som endast grundar
sig på muntliga meddelanden vara av noll och intet
värde. Andra åter är mindre skeptiska och håller före,
att muntlig tradition kan ha en anmärkningsvärd
seghet och ibland på ett överraskande sätt kan återge
faktiska förhållanden.
Primärkällor eller förstahandskällor
För perioder efter det skrivkonsten kommit i bruk
- den s. k. historiska tiden - är de skriftliga
källorna de viktigaste. En person sätter sig t. ex. och
skriver ett brev om något som han samma dag eller i varje
fall helt nyligen upplevat. Somliga har för vana att
skriva dagböcker, korta almanacksanteckningar eller
dylikt. I klostren brukade munkarna föra dylika
anteckningar över vad som passerat. I ämbetsverk
uppläggs »diarier», på kontor och banker förs
räkenskaper, vid sammanträden uppsätts protokoll, prästerna
antecknar i kyrkoböckerna födelser och dödsfall,
äktenskaps ingående och upplösning; tidningarna
meddelar notiser eller telegram om dagens eller
gårdagens händelser, under krig tillkommer vid de olika
truppförbanden massor av skriftliga order, rapporter
och krigsdagböcker osv. Alla dessa slag av
meddelanden har det gemensamt, att de tillkommit
samtidigt eller nästan samtidigt med själva händelserna och
ofta rentav såsom produkter av dessa. Man kallar
sådana meddelanden primärkällor eller
förstahandskällor. I regel är de att betrakta såsom de säkraste
källorna. Men naturligtvis är inte heller de ofelbara.
Brevskrivaren, dagboksskrivaren, notisförfattaren osv. kan
ha missförstått en sak, han kan också medvetet eller
omedvetet ha framställt saken ensidigt, beroende på
politiska åsikter, personliga sympatier eller antipatier
osv. Om en historiker vill vara på den säkra sidan, bör
han såvitt möjligt ta reda på, vem som skrivit
meddelandet, vilka förutsättningar han hade att riktigt
återge vad som hänt, och vilken trovärdighet hans utsagor
sålunda bör tillmätas. Han bör också, om det är
möjligt, kontrollera en uppgift genom att jämföra den
med andra.
Historiens huvudepoker
Världshistorien
Forntiden: äldsta tid-omkr. 400 e. Kr.
Förhistoriska tiden: äldsta tid-omkr. 3000
f. Kr.
Stenåldern: äldsta tid-omkring 2000 f. Kr.
Bronsåldern: omkr. 2000 f. Kr.-omkr. 1200
f. Kr.
Järnåldern: från omkr. 1200 f. Kr.
Medeltiden: omkr. 400 e. Kr.-omkr. 1500.
Nya tiden: från omkr. 1500.
Antiken: namnet på den grekiska och
romerska forntiden (den »klassiska»
forntiden) .
Renässansen: tidsavsnittet omkr. 1300c. Kr.
-omkr. 1600 i de delar av Syd- och
Mellaneuropa — framför allt i Italien och
Frankrike - som präglades av
renässanskulturen.
Gränsårtalen mellan forntidens epoker
varierar inom olika kulturområden. De är
här satta på grundval av
kulturutvecklingen inom representativa delar av östra
Medelhavsområdet. För Europa förskjuts
årtalen mot vår tid ju längre mot norr
man kommer.
Svenska historien
Forntiden: äldsta tid—1060 e. Kr.
Förhistorisk tid: äldsta tid-omkr. 800 e. Kr.
Stenåldern: äldsta tid-omkr. 1500 f. Kr.
Bronsåldern: omkr. 1500 f. Kr.-omkr. 500
f. Kr.
Järnåldern: från omkr. 500 f. Kr.
Medeltiden: 1060 e. Kr.-i52i.
Nya tiden: från 1521.
Vikingatiden: perioden omkr. 800 e. Kr.
-1060.
Unionstiden: tidsavsnittet 1389-1521, då
Sverige med vissa avbrott var inlemmat
i den s. k. Kalmarunionen med Danmark
-Norge.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
