Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hindenburg, Paul von — segraren vid Tannenberg - Weimarrepublikens andre president
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1614 hindenburg
SEGRAREN VID TANNENBERG
HINDENBURG, Paul von (1847-1934). Paul von
Beneckendorff und von Hindenburgs ungdom kom att
infalla under kampen för det tyska rikets enande. Sitt
elddop fick Hindenburg i kriget mot Österrike 1866,
och han deltog som löjtnant i fransk-tyska kriget 1870
-71. Wilhelm I:s utropande till tysk kejsare i
Versailles 1871 gjorde ett outplånligt intryck på den unge
officern, och han blev en trogen medhjälpare vid det
stolta byggnadsverk vars mästare hette Bismarck.
Under den långa fredsperioden befordrades han
småningom till general.
Så kom kriget 1914. Ryska härmassor vältrade in
över Hindenburgs födelsebygd, Ostpreussen, och de
underlägsna försvararna måste vika. Efter flera
fåfänga försök att få tag i en fältherre som vore i stånd
att hejda den förhärjande lavinen erinrade man sig
den gamle Hindenburg, och 22 aug. fick Hindenburg
en telegrafisk förfrågan, om han kunde överta ett
armébefäl. Svaret löd: »Bin bereit» (»ärberedd»),och
samma kväll satt Hindenburg på ett extratåg som med
högsta fart förde honom och hans stabschef
Luden-dorff österut - till den hotade fronten. En knapp
vecka senare krossades den ena av de ryska
invasionsarméerna vid Tannenberg, och efter ännu några dagar
drabbade samma öde den andra ryska armén. Faran
var avvärjd, och den okände fördettingens namn flög
över världen.
Nu blev Hindenburg, först som överbefälhavare i
öster och efter 1916 som tyska härens faktiske
genera-lissimus, den levande symbolen för den tyska armén.
Experterna tvistar om Hindenburgs storhet som
fält
herre, och man har särskilt pekat på Ludendorffs
inflytande, men det var dock den gamle
generalfältmarskalken som i alla skiften bar det tunga ansvaret. Vid
det militära och politiska sammanbrottet 1918
lyckades den 71-årige generalen föra hem sin frontarmé
i god ordning. När han slutfört sin uppgift, drog sig
Hindenburg för andra gången tillbaka till privatlivet
i juli 1919, nu 72 år gammal.
Weimarrepublikens andre president
1925 dog president Ebert, och striden mellan
partierna stod hård vid valet av efterträdare. Efter
intensiva påtryckningar lät Hindenburg övertala sig att
mottaga kandidaturen, och så valdes den kejserlige
fältmarskalken till Weimarrepublikens andre president.
Hindenburgs insatser som Tysklands statschef
under nio skickelsedigra år har blivit föremål för
mycket växlande omdömen. Säkert är emellertid, att han
trots sin höga ålder ofta utövade ett betydande
inflytande. När hans mandattid utlöpte 1932, inträffade det
egendomliga, att de partier som 1925 motarbetat hans
val nu slöt upp kring den gamle fältmarskalken - för
att undgå medtävlaren Hitler. Motvilligt lät 85-åringen
än en gång kora sig till Tysklands president, men
något stöd för sina nya väljare blev han icke. I jan. 1933
utnämndes Hitler till rikskansler. Den 2 aug. 1934
avled Hindenburg på sitt slott Neudeck och begrovs under
enastående högtidligheter i Tannenbergmonumentet.
Då detta på nyåret 1945 erövrades av ryssarna, hade
tyskarna i förväg bortfört den gamle fältmarskalkens
stoft. Se vidare Hitler och Nationalsocialismen.
Konferens i tyska högkvarteret
i januari 1917. Männen som
studerar kartan är fr. v.
Hindenburg, kejsar Wilhelm II och
Ludendorff.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
