Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hitler, Adolf — andra världskrigets anstiftare - Från agitator till partiledare - Från konstitutionell regeringschef till despot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1620 HITLER____________________________________________________________________________________________
Hitler i talarstolen.
relsens militaristiska program. Vi återfinner redan
här de sedan till leda upprepade kraven på
Versailles-fördragets upphävande, Tysklands upprustning, det
stortyska livsrummet och den germanska rasens
ledarställning.
I sinom tid skulle dessa programpunkter komma
att omsättas i en våldsam militarisering av Tyskland,
i en vanvettig förföljelsehets mot judarna och i krig
för förvärvande av livsrum. I en några år senare
författad bok, Mein Kampf, utvecklade Hitler ytterligare
dessa teser med en moralisk skrupelfrihet och en
politisk fanatism som endast överträffats av hans
handlingar. (Betr, nationalsocialismens ideologi se vidare
Nationalsocialismen.)
Hitler behövde 12 år för att komma till
envålds-makten, en kort tid i betraktande av den obetydlighet
varur han uppsteg och den psykiska belastning han
led av. Sedan det nämnda partiet 1921 reorganiserats
och döpts till »Nationalsocialistiska tyska
arbetarpartiet» (NSDAP), blev Hitler dess förste ordförande.
Han satte omedelbart en militaristisk prägel på
partiet genom att införa »Führerprincipen» med dess
krav på absolut och okontrollerad makt uppifrån och
obrottslig lydnad nedifrån; vidare genom
upprättandet av en halvmilitär kår, SA (Sturmabteilungen),
som blev ett terrororgan mot politiska motståndare.
Två år senare, 8 november 1923, trodde Hitler tiden
mogen för ett kuppförsök, som han hoppades skulle
förskaffa honom makten i Bayern och därefter i hela
Tyskland. Försöket misslyckades, och Hitler dömdes
till fem års fästning men frigavs redan året därpå,
varefter han fortsatte sin agitatoriska verksamhet.
Varnad av erfarenheten, beslöt han sig nu för att gå
mer metodiskt till väga. Han använde sin demagogiska
talarförmåga till att göra nationalsocialistiska partiet
stort och mäktigt, och han begagnade sig av det labila
tillståndet i Weimarrepublikens Tyskland för att ge
näring åt de spridda kraven på »den starke mannen».
Härvid kunde även hans alltmer förstärkta SA och
dess elit SS (Schutzstaffeln), Hitlers personliga
livvakt, göra sin nytta. Att hans bruna garden kunde
imponera genom att marschera av och an på gatorna,
spränga andra organisationers - bl. a.
kommunisternas - möten och utföra enleveringar och mord, kan
förklaras enbart ur den dåvarande regeringens
svaghet och frånvaron av en stark och pålitlig
ordningsmakt i dess hand samt av den ekonomiska
depressionen, förhållanden som med oförneklig skicklighet
utnyttjades av Hitler.
Ännu vid riksdagsvalet 1928 beläde partiet endast
12 platser, men därefter började arbetslösa strömma
till i stora skaror, och ungdomen kom från alla
samhällslager. Vid 1930 års val sprang nazisternas
mandattal upp till 107; partiet var därmed Tysklands näst
starkaste. Hitler siktade nu på presidentposten, som
skulle återbesättas genom nytt val 1932. För
ändamålet måste Hitler bli tysk medborgare och lät sig av
det skälet utnämnas till regeringsråd i Braunschweig.
Hindenburg blev återvald till president, men
nazisterna fick 230 mandat i riksdagen. Bland dem som i
fortsättningen beredde vägen för Hitler befann sig den
högadlige lycksökaren von Papen, som av Hindenburg
utnämndes till rikskansler 1 juni 1932. Regeringen
Brüning hade samma år på våren dekreterat
upplösning av SA och SS, men von Papen upphävde beslutet.
Då Hitler i spetsen för sitt stora parti vägrade att ingå
i von Papens regering, avgick denne, och Hitler nådde
på von Papens rekommendation sitt mål,
rikskanslers-posten, 30 januari 1933.
Från konstitutionell regeringschef till despot
Från första stunden av sitt maktinnehav visade
Hitler, att han inte ville nöja sig med mindre än enväldet.
Kort efter hans makttillträde inträffade
riksdagshusbranden i Berlin, uppenbarligen ett mordbrandsdåd,
vilket nazistpartiet självt på goda grunder misstänks
ha utfört i provokatoriskt syfte. Branden utnyttjades
av Hitler som förevändning att upphäva de
konstitutionella garantierna för medborgarnas rättsskydd.
Med stöd av detta dekret lät Hitler häkta ett stort
antal kommunistiska riksdagsmän och partifunktionä-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
