Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hitler, Adolf — andra världskrigets anstiftare - Från konstitutionell regeringschef till despot - Hitler talar - »Största möjliga erövring till minsta möjliga kostnad»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HITLER i62I
rer, varefter riksdagen under hot om tvångsåtgärder
antog en fullmaktslag, som gav Hitler så gott som
oinskränkt makt över lagstiftningen. Slag i slag följde
nu revolutionära ingripanden på samhällslivets
områden: upprättandet av hemliga polisen, Gesta’po
(Ge-heime Staatspolizei), förföljelser mot andra politiska
partier, konfiskationer, upprättandet av
»koncentrationsläger», i vilka oliktänkande personer insattes och
tortyr förekom i stor utsträckning, inskränkning av
de kommunala och provinsiella myndigheternas
befogenheter, avskaffande av
representantförsamlingarna i delstaterna, avskaffande av alla kommunala val,
utrensningar inom civilförvaltningen, förbud för alla
partier utom det nazistiska samt fackföreningarnas
underställande under partiet under beteckningen
Deutsche Arbeitsfront. Under de följande åren
underkastades även domarkåren liknande kontroll. En
ny-upprättad »folkdomstol», sammansatt av två domare
och fem partitjänstemän, fick hand om alla
»förräderimål»; för politiska brott inrättades
specialdomstolar, bestående av enbart partimedlemmar.
Antisemitismen blev ävenledes officiell politik från 19330Gb
utformades 1935 i de barbariska s. k.
Nümberglagar-na, enligt vilka de tyska judarna förlorade sitt
medborgarskap.
Hitlers och hans hantlangares grymhet gick inte bara
ut över judarna utan också över andra politiska
motståndare och för motstånd misstänkta personer. Den
30 juni 1934 ägde en våldsam och över en stor del av
Tyskland utbredd massaker rum, vilken Hitler
personligen dirigerade och varvid bl. a. ett stort antal av
Hitlers tidigare SA-garde med stabschefen Rohm
mördades utan rättegång. Det var den första stora
»utrensningen», och den skulle under Hitlers trettonåriga
välde komma att följas av flera, varom
motståndsrörelsens historia bär vittne. Polisväldet satte sin prägel
på det tyska folkets liv på ett sätt som aldrig
tillförne.
Till medlen att behärska folket hörde en redan från
början inledd och sedermera alltmer skärpt kontroll
över press, radio, film, teater, litteratur, konst - hela
kultur- och nöjeslivet. I Goebbels som chef för
ministeriet för folkupplysning och propaganda fann
Hitler ett fanatiskt verktyg för denna verksamhet.
Genom Baldur von Schirach som »riksungdomsledare»
skaffade han sig grepp över ungdomen, vars alla
tidigare organisationer upplöstes för att uppgå i
»Hitler-jugend», militaristiskt organiserad och delvis
inlemmad i krigsmakten.
Allt detta utfördes eller påbörjades, medan
Hinden-burg ännu levde och nominellt utövade
statschefska-pet. Den gamle mannen, som under sina sista år icke
var psykiskt tillräknelig, avled 2 augusti 1934. Hitler
grep omedelbart statschefsposten i egenskap av
»Füh-rer und Reichskanzler des deutschen Volkes», och
detta folk var redan tillräckligt bearbetat för att med
HITLER TALAR
. . . Först kommer detta förfärliga intensiva
trummande — tio minuter, tjugo minuter, en
halvtimme . . . Man står där och hänger i högen,
fotterna värka, kroppen är alldeles mörbultad
- och hela tiden trummar det, trummar,
trummar . . . Man har inte en tanke längre, inte en
känsla — man är uppgiven och mottaglig för
varje slag av påverkan.
Då går det plötsligt ett sus av befrielse genom
människomassan. Ändå är det inte den »store»
— ledaren. Det är bara Goebbels, den stores
närmaste man. Han börjar sitt tal: »Parteigenossen
und Genossinnen». Han meddelar varje individ
i denna hop en känsla av sin egen betydelse.
Med ett par konstgrepp har han skapat om
denna jättestora amorfa massa till en samling
av tvåhundratusen politiskt ansvariga individer.
Människorna strama upp sig, de stå i
givaktställning, färdiga att marschera mot en osynlig
fiende.
Goebbels slutar. Utan att någon vet ordet av
står »den store» själv vid högtalaren. Innan
ännu applåderna ha tystnat, har han gripit till
ordet. Hela hans person är ett enda jättestort
kommandorop. Massan böjer sig under makten
av denna entonigt tjutande stämma. Det är en
marschtrumma som dånar däruppe bakom
rampen. Det finns inte en ordvändning man lägger
märke till, icke en enda originell tanke. Det är
bara jag, jag, jag . . .
Ur S. Neander-Nilsson, Européer. 1932
stor majoritet uttrycka sitt gillande därav vid den
därpå följande, nazistdirigerade folkomröstningen. I
samband därmed fick riksvämet avlägga trohetsed till
Hitler. Diktaturen var fullkomnad.
»Största möjliga erövring till minsta möjliga kostnad»
Hitlers följande historia tillhör väsentligen andra
världskrigets (se Världskrigen), vars provokatör och
anstiftare han blev alltifrån de redan tidigt vidtagna
åtgärderna för Tysklands militära och politiska
dominans. Skildringen skall i denna artikels fortsättning
inskränka sig till att antyda Hitlers personliga andel i
den utveckling som ledde till historiens dittills mest
fruktansvärda krig.
Hitler förstod att för sina syften värva den tyska
storindustrin, som bland annat lockades med ett
väldigt militärt rustningsprogram, vilket snart skulle
sätta alla hjul i gång. Redan våren 1934 utformades
planen för den s. k. tredje rustningsfasen. »Alla
teoretiska och praktiska A-förberedelser skall inriktas på
ett krig som utbryter utan föregående varning.» Det
var Mein Kampf-temat som här omsattes i
förberedande handling. Nürnbergprocessen (se d. o.) har
numera med stöd av autentiska dokument påvisat, att
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
