Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holberg, Ludvig — Danmarks Molière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1640 HOLBERG
Det berättas att Holberg en dag mötte två adelsmän på en gata;
de var förargade över hans satir och ställde sig bryskt framför
honom: »Vi går inte ur vägen för en narr!» »Men jag går ur
vägen för två,» svarade Holberg, lyfte på hatten och gick förbi.
Målning av W. Marstrand.
DANMARKS MOLIÉRE
Holberg [hår-j, Ludvig (1684-1754).
Oehlen-schläger har sagt att om Köpenhamn hade gått under
på Holbergs tid, så skulle hans komedier ge oss en
lika klar bild av dåtidens köpenhamnare som den
Pompeji ger oss av de gamla romarna. Detta är så
mycket märkligare som författaren var född och
uppfostrad i Norge, tillbringade större delen av sin
ungdomstid på resor och inte minst därför hade vissa
svårigheter att komma på god fot med de ännu rätt
efterblivna och provinsiella danskarna. Därtill
kommer att komedierna skrevs under en kort period av
hans liv, då han som han själv säger var besatt av »en
poetisk raptus», och att de nästan genomgående nära
ansluter sig till utländska förebilder. Särskilt
Molière framhöll han gärna som sin mästare.
Holberg såg sin uppgift i att uppfostra danskarna
till goda européer, så att de kunde inta den plats som
tillkom dem i de upplysta folkens krets. Själv hade
han studerat i Oxford och funnit sig utmärkt till rätta
med engelska seder och tänkesätt. Hela den
västeuropeiska bildningen var för övrigt i hans smak, vilket
däremot inte var fallet med den som ännu till stor del
härskade i Tyskland och Skandinavien. Vad Holberg
framför allt hade satt sig i sinnet att utrota var den
mani för disputationer om spetsfundigheter, som hade
retat honom alltifrån hans första inträde på den lärda
banan. Men hans satir blev aldrig ensidig. Den riktade
sig mot allt som han fann vrångt hos sina landsmän
men också mot åtskilligt i de länder varifrån han
hade hämtat sina avgörande impulser. Den riktade sig
också mot hans egen person, något som inte minst
kommer till uttryck i hans självbiografi.
Inte heller var Holberg någon ensidig
upplysningsman. Han var mån om att sambandet med det förflutna
skulle bevaras, så att folket kunde bibehålla sin
egenart. Han lade därför ner stor omsorg på att hans
skildring av Danmarks historia skulle bli inte bara så
vederhäftig utan också så populärt välskriven som
möjligt. Som tidigt föräldralös officersson hade han
sinne både för det folkliga och för det aristokratiska.
Med seg energi övervann han de hinder som
fattigdomen lade i vägen för hans resor och studier. Snart
nog utnämndes han till professor, i början visserligen
utan lön, men när han dog hade han samlat en
ansenlig förmögenhet och till på köpet blivit baron. Intet
mänskligt var honom främmande, kunde han säga med
sin antike föregångare inom lustspelsgenren. Hans
kritiska men alls inte ovänliga blick på detta mänskliga
och ofta alltför mänskliga kommer till sin rätt i de
moraliska tankarna och epistlarna, i satirerna Peder
Paars och Niels Klim, men framför allt i komedierna.
Alla är naturligtvis inte lika bra. Holberg
upprepar sig ofta, vilket inte är så underligt med tanke på
att 28 komedier blev skrivna under loppet av fem år
(1722-26) och att produktionstakten ibland steg till
genomsnittligt en i månaden. Bäst är nog Erasmus
Montanus, dramat om lärdomsljuset som kommer
hem från universitetet och söker uppträda som
folk-bildare, bland annat genom att hjältemodigt förfäkta
att jorden är rund. Hans kamp för sanningen i en
fördomsfull värld skulle vara ännu mera storslagen om
det inte vore så att han hela tiden gör det rätta av
orätta skäl: det är högfärden och skräcken för vad
kamraterna skulle säga som driver honom till
ståndaktigheten.
Det populäraste stycket blev redan från början Jeppe
på Berget, som inte minst slog an på svenskarna.
Denne godmodige, i alla livets skiften otroligt munvige
suput och toffelhjälte utvecklar sig till en livsfarlig
tyrann så snart hans herre baronen i ett anfall av
hjärtlöst skämtlynne för några timmar insätter
honom i sin egen friherrliga värdighet. Varken Jeppe
eller Erasmus Montanus förverkar alla sympatier som
åskådaren möjligtvis kan ha haft för dem. Värre går
det för Jean de France, modeapan som har varit i
Paris några månader och glömt sitt modersmål. Här visas
ingen försköning, kanske därför att Holberg
ordentligt ville säga ifrån att han inte önskade bli
identifierad med den sortens importörer av den
västeuropeiska bildningen. Att hans upplysningsverksamhet inte
avsåg att fylla Danmark med löst prat om politiken
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
